The voice of Raven....

Kring korpar finns det många historier. I svensk folktro sades det vara onda andar som inte fått ro, det varnade för död och krig. I folktron är den oxå en vishetens fågel. I skottland sägs det att om man hör en korp kraxa innan jakt så får man en bra jakt....

Korpen står för mycket men det sägs oxå att människor som är mediala och har kontakt med andra sidan alltid har korpar runt sig....

I en tid av stress och konflikter har korparna hållt sig härifrån. Men nu när jag börjar landa och känna den där goa rofyllda känslan i magen igen, själen har fått lugn och ro och hemmet präglas av varm och härlig kärlek och lycka, så kom dom igen när jag gick på hundpromenad idag. 

Jag log och hälsade dom välkomna hem.

Efter promenaden skulle jag gå ner i stallet och hämta hö åt Annie, tog min påse och gick ner. Nästan nere skymtade en mansfigur i fönstret. Vi hade tidigare en man som vi båda mött därnere, både jag och maken. Jag mer bokstavligen och maken fick en hint av att där var nån därnere som ville att han skulle se den....Gick in i stallet och frågade om det var sagda man som var därinne. Därinne stod någon och tuggade. Ett välbekant ljud från en älskad och mycket saknad vän. 

På himlen idag reser sig månen, klar och vit och lyser upp himlavalvet i vinterns mörker, en svart katt har flyttat in i stallet och bor där numera, liksom korpen står för vishet, så står ägandet av en svart katt för lycka. Att han har valt att bosätta sig just här, måste ju innebära att vi äntligen får ro i Lyckebo?

Ha en fortsatt skön vecka, nu är det äntligen snart dags för advent!