Snart nyår igen

Det är många år sen sist jag skrev ett nyårsinlägg här och satt och summerade året. 

detta året har ju gått till historien som tidernas märkligaste år kan jag känna. Tänk om någon vid samma tid förra året hört av sig och berättat vad som komma skulle? vi är nog många som hade skrattat och känt att jaha hallå hur många glas vin har du druckit?

Men så blev 2020 det märkligaste året ever för oss alla.

Pandemin som slog hårt och bestämt mot hela världen under våren. skolor som stängde, arbetsplatser gick över på distans och många människor miste jobbet och inte minst sina nära och kära. 

I våras hade jag riktig dödsångest. Jag brukar inte ta så hårt på influensor och sånt, eller jo jag minns när jag insåg att mina tarmar höll på att rasa när hanna var ett år eller så. överallt när jag läste om symtomen så stod det tarmcancer och ja det lät väl inte så kul. Nu var det inte cancer utan en annan sjukdom men då kände jag att hjälp jag kommer inte få se min dotter växa upp!

Men sen dess så har jag liksom bara knatat på. Tills i våras. Då slog det till hårt och bestämt och jag gjorde scheman för att packa hö till hästarna vad dom åt vart alla papper fanns och ja dottern hon bara skrek en dag att mamma du ska inte dö ännu! 

Tror det var en känsla som fanns hos många i våras...

Studenten blev inte som den skulle heller. Hanna skulle tagit studenten men eftersom hon bytte linje och gjorde en paus på x antal månader så tar hon ju inte studenten innan nästa år. Får se hur det ser ut då, mycket kan hända om nu vaccinationen kommer igång, vi får innerligen hoppas det vänder.

Till det bättre.

Sen kom sommaren och nånstans där insåg man hur asocial man varit förut redan. Man insåg att livet faktiskt inte så mycket hade förändrats under dom gångna månaderna utan mer såg ut som det brukat göra. Märklig känsla.

I augusti fick vi säga på återseende till en av våra gamla vapendragare här hemma, Mint. Hon hade under en längre tid varit raddig, börjat kissa i sängen och fick en knuta som hux flux satte igång att först växa och sen så sprack den och gjorde nog ont så jag fick inte tvätta den för henne. Beslutet är alltid lika hårt men när jag ser mig själv i spegeln så inser jag att jag blivit mer krass med åren. Djuren ska inte utsättas för vad som helst, inte till vilket pris som helst heller. 

Så på en fin uteplats hos veterinären en vacker sommardag sa vi på återseende till Mint och hon fick sin vila. Det värsta var att den dagen på förmiddagen drog världens oväder över Tygared och det dånade nära flera gånger och Mint hatade oväder. Jag var tvungen att ensam springa och ta in hästar i flygande fläng och kunde därför inte finnas för henne inne och efteråt såg jag spåren av att hon slängt sig mot fönstren och varit livrädd....Det var inte någon bra känsla alls.

Sen kom då hösten skolorna började och viruset började på nytt öka i samhället. Ett tag trodde man det var övergående men ack så man bedrog sig. Hanna har kämpat som ett djur i höst, både med skola och med hästarna, för i början av oktober blev vår älskade unghäst dålig och fick åka in till djursjukhuset mitt i natten dessutom. Ett magsår blev facit och han kom hem igen efter några dagar. Sen blev det några turer till och Belinda for en vända ner i november då kände jag att nu räcker det väl.....och så lite kolik för Phoenix igen och ja sen har det tack gode gud varit lugnt. Nu vattnas det och ges linfrökaka och grejor så magen ska hålla sig i trim på honom. 

och sen en vecka innan jul så kom beskedet att skolorna skulle gå på distans igen. Då andades jag ut äntligen. Så underbart! Hade haft panik där innan för då var smittotalen så höga och så många i skolan sjuka så jag var livrädd för att bli sjuk.

Så, året känns som om det kretsat kring corona. Men vi hartrots allt varit ute och ätit ibland, hållt avstånd, gynnat lokala handlare och restauranger, hämtat mat och tagit hem, försökt dra vårt strå till stacken. Handlat julklappar lokalt. 

Julafton fick jag trolig magförgiftning och låg hela dagen men då inser man att vad spelar det egentligen för roll? är lika illa vilken dag på året man än blir dålig ärligt talat. 

2021 då? vad innehåller det? ja det återstår att se. Fick frågan om ny hund här för några dagar sen. Ja kanske. Flat? eller ny ras? vet inte. Det blir student. Fullt fokus på den till våren. Sen fullt fokus på att Hanna troligen drar till skåneland och pluggar. Sen förutom det får vi se. 

Den som lever får se. Jag hoppas att 2021 är året då corona trycks tillbaka och alla människor får vara friska och krama sina nära och kära, det är vad jag hoppas på! jag och många fler!

Så, tills dess. Jag önskar er alla ett gott slut och ett gott nytt! 

 

Arbete till julmusik

sitter och jobbar till ljudet av julmusiken på radion . Det är faktiskt himla mysigt. Tycker inte det var länge sen det var nyår sist dock. 

Iår blir ett konstigt nyår det blir första nyår utan Mint. Mint som var så rädd för raketer rädd för allt som smällde och allt som dånade.

Hela kvällen förra nyår satt jag i sängen och läste en bok och hade henne under sängen. Ja hon valde det själv :)

Men just det där att inte behöva tänka på det längre att hon är så himla rädd det är jätteskönt men samtidigt är det väldigt konstigt hur man vänjer sig och liksom fållar in sig i beteendet. Varje gång något dånar ännu så hoppar jag högt och tänker nu blir hon rädd. 

Det lär ta tid att släppa.

Nähä en kopp kaffe till och fortsätta genom pappershögen!

 

Någon måste säga ifrån!

Förra veckan fick jag nästan ett psykbryt på skolan. Jag brukar annars inte skylta med mina åsikter, har alltid varit en sån där som känner att vad ska folk säga om jag säger ifrån? Avskyr dessutom att säga saker där jag vet att andra kan ha en helt annan åsikt än jag själv. 

Men, med hänsyn till att jag faktiskt inte själv vill bli sjuk i covid -19 och är livrädd att någon annan i familjen ska bli det så sände jag ett mail till rektorn på skolan där Hanna går för att dom då har fall där det är smittade elever i klassen och många sjuka för övrigt. Bara i den klassen är det ett par stycken så på hela skolan torde där vara en hel drös med elever som är smittade.

Rektorn hänvisade till sin huvudman och huvudmannen är kommunen så jag mailade kommunen och frågade varför i all världen dom inte vidtar åtgärder? När där var fem på vuxenskolan som var smittade så stängdes den ner men här känns det som att man väntar. Väntar på vad?

Det där mailet hade svt fått fatt i och igår var dom här och intervjuade både mig och Hanna. En hel radda med frågor och jag kände att jag svarade lite diplomatiskt på vissa men jag kände att detta är viktigt det är viktigt att vi alla tar ett ansvar för att minska smittan!

Och så just den där känslan, att jag vet att kommungubben som givetvis oxå fått ta del av kritiken jag säger i tv-rutan kommer att såga mig längs fotknölarna, men jag har sagt vad jag tycker! och ju fler som säger vad dom tycker ju större chans att nån till slut lyssnar!

För säger vi ingenting, ja då blir det ingenting. 

Alla måste dra sitt strå till stacken och vi kan inte sitta och vänta på att något händer, det sa stadsministern på sin presskonferens för bara ett par veckor sen och jag kan inte mer än hålla med honom! vi måste alla hjälpas åt!