Det går inte att ens föreställa sig sorgen...

Det går inte att förklara hur det känns att mista en vän man älskar så innerligen från djupet av sitt hjärta. Sorgen och hjärtat som bara skriker av sorg, den där känslan av att aldrig mera...aldrig mera nånsin få pussa den där mjuka mulen, aldrig mer få krama varma goa manen, aldrig mera få gosa runt i pälsen....inte höra gnäggandet när man kommer genom hagen. Aldrig mera. Att det skulle bli hårt att mista Zimone det visste jag redan, jag hade bara inte föreställt mig att det skulle bli redan nu. Att tvingas stå där på ättekanten och bestämma sig att nu, nu är det faktiskt slut. Man känner sig som en fullständig idiot men huvudet säger ju ändå att man gör rätt. 

Igårkväll låg den där gula presenningen i hagen, känslan man får i hjärtat när man nästan har lust att gå ner och stänga staketet, för att ingen ska springa ut och för att ingen ska gå in till henne. Att hon ligger där helt kall och ensam i hagen i kolmörkret, hon som inte ens tyckte om mörker. Trots att man vet att själen lämnat kroppen så går tankarna ändå. 

Stallet är nu tomt, alla saker är bortkörda till stallet där Annie står och det känns som om Annie har det bra därborta. Det är jätteskönt. Det ekar likväl av tomhet, så många tankar som snurrar därnere oxå, just den där känslan att nu blir det helt tomt här, vad ska hända nu?

Men, nu ska vi landa i detta. Sorgen måste få ta sin tid och just nu känns det som om själen aldrig kommer att läka. Vi hade en toppenveterinär som var ute, tack Stina ! En lika trevlig chaufför hämtade henne för den sista vilan idag, han sa gå du, ta farväl, så fixar jag detta! Jag pussade den kalla mulen, en mule så full av kärlek att kylan inte kändes, och klappade om henne och gick sen in. En eloge till såna människor, som möter människor fulla av sorg varenda dag, tårarna forsar och dom bara tar hand om. Bara fixar. Det är guld. 

Vi fick bara knappt två år tillsammans med Zimone med jag tackar gud för varenda dag vi fick, det var en ära att få vara en del av hennes liv. Önskar bara att tiden vore längre, mycket längre. Zimone kommer alltid att finnas hos oss i våra hjärtan, den hästen kommer vi att sakna resten av våra liv. 

Vi ses igen på regnbågsbron, min älskade Zimone. För alltid älskad, för evigt saknad. 

REGNBÅGSBRON

På den här sidan himlen finns en plats som kallas regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,

så kommer det till Regnbågsbron.

Där finns det ängar och kullar för våra vänner att

att springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat vatten och solsken,

och våra vänner har det varmt och skönt.

Alla som varit gamla och sjuka,

blir återställda till hälsa och vigör,

de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,

precis som vi minns dom i våra drömmar.

Djuren är glada och lyckliga, allt utom en liten sak,

de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvugna att lämna kvar.

Alla springer och leker tillsammans,

men en dag kommer någon av dom att stanna upp och se bort i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva och kroppen börjar skälva,

Han springer plötsligt från gruppen, flyger över det gröna gräset.

Hans ben bär honom fortare och fortare,

Han har sett dig och du och din speciella vän återförenas lyckliga för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte

du smeker på nytt det älskade huvudet,

och du ser ännu en gång in i dom tillgivna ögonen på din älskade vän,

som så länge varit frånvarande i ditt liv,

men som aldrig har lämnat ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

(författare okänd)