När Helen kom körandes med Annie och mamma Zimone så verkade Annie så liten...det var en hel evighet tills att hon skulle ridas in, en hel evighet tills hon skulle bli vuxen.
Efter sin mammas bortgång så har ju tankarna helt klart snurrat mer än ett varv. Att fylla skorna efter en sån mamma är rätt stora skor att gå i.....
Men Annie hon gör det gång på gång. Hon är en sån pärla. Så trevlig, så snäll och så enkel att lära.
Jag har hängt över henne några gånger, stått på en pall och klappat henne på andra sidan, hängandes över ryggen på henne. Hon har hittills inte gjort ett smack. Hon bara mest tittar och ser frågande ut.
Idag gjorde jag likadant, men kände nu är det dags för nästa steg. Sagt och gjort, med en hand stadigt i gallret till grannboxen så la jag över benet över ryggen på henne, medveten om att hon skulle kunna hoppa till, dra sig undan, eller bara tycka det var obehagligt.
Hon gjorde ingetdera. Hon bara gjorde som vanligt, vände på huvudet och tittade på mig. Vågade då slappna av och sätta mig på ryggen på henne, fortfarande dock med en fot på pallen så jag inte la all min tyngd på henne.
Då vände hon sig om, har du mer godis morsan? Luktade mig på benet och bara stod kvar.
Den hästen hon är helt underbar! Att man kan älska en häst så mycket förefaller för många som helt otroligt, men denna lilla tös, hon är så underbar så håret reser sig i nacken, gång på gång. Hon är sin mammas tös, och hon är alldeles alldeles fantastisk!
Härligt <3
SvaraRadera