Igår när jag kom hem efter att ha varit och fått behandlat min axel och handlat så låg där en stoooor fjäderhög på gräsmattan. Ja inte jättestor såsett men sådär stor så man inser att nån har blivit någons middag.
Mitt på dagen.
Följde spåren och insåg snabbt att det är ännu en av mina dvärgkochinhöns som fått stryka på foten och spåren gick ner i skogen. När jag gick därnere så tänkte jag dom där fjädrarna där är från nån annan.
I morse halv fem insåg jag plötsligt vem det var som inte heller varit på plats igårkväll! Det var min lille tupp Orvar! Han började bli gammal och gick ofta uppe i hönshuset ensam om dagarna, åt sin mat däruppe och gick och strosade rundor. Ett lätt byte för en hungrig räv.....
idag är hönsen inne och katterna oxå. Vill gärna försöka locka fram den där hungrige så vi vet iaf om det är en skabbig unge eller om det är mamma räv som återigen har hittat hit. Hon försvann annars lagom tills vi kom hem från semestern på Cypern.
RIP lille Orvar.....och krama Goliat från oss, din trogne vapendragare.
För att spinna vidare lite på det jag skrev om igår så är det ju många faktorer här i världen som påverkar hur vi är och hur vi tänker runt tävlingar främst.
När jag jobbade i Göteborg för mängder av år sen så satt vi på översta våningen i ett hus, med ytterdörren LÅST, vi hade ALDRIG kundbesök, vi kommunicerade per papper, ja det hände att vi lyfte telefonen oxå. Men vi hade klädkod! Ja ni hör ju själva hur dumt det låter....
På ett annat företag där jag var inhyrd var där en liten tjej, nyss utexaminerad från ekonomihögskolan som undrade vad jag hade för titel. Titel? Ja vad är du? Vaddå titel? Jo jag fattade ju vad hon menade förvisso men det där med titlar var efter klädkodseran i Göteborg mig främmande. Men jo, hon sa såhär, du måste ju kalla dig nåt så folk vet vem du är?
Om jag säger jur kand och auktoriserad redovisningskonsult vad får ni för bild då?
Jo tänkte det. En grå kontorsråtta.
För ett tag sen sa en av mina kunder fasen vad skönt det är att komma upp till dig! Man vet vem du är och du är så bra att ha att göra med men du är så långt ifrån en redovisningskonsult rent utseendemässigt man kan komma....
Till saken hör att jag den dagen hade varit med honom nere och klippt våra får, iklädd stora stövlar, fleece och såg väl ut som ett skatbo i huvudet.
När man jobbar med företagare som jag så finner man jantelagen i ett helt annat perspektiv. Det att kunna ta betalt för sina tjänster. Efter att ha jobbat på en av dom större redovisningsfirmorna i landet så visste jag vad saker kostade. Jag visste hur man tog betalt. Sen att jag tyckte det var hutlöst det är en annan femma. Men jag kände jag kan iaf ta det priset jag har tänkt och faktiskt stå för det. Ändå satt jag många gånger i början och tummade på mig själv vid faktureringen.
Det är egenföretagarens största problem. Att ta betalt. Jag tar ju betalt för MIG. En äldre konsult sa till mig, jag tar mina timmar och lägger på iaf en timme på varje. På varje faktura. Varför? Jo för papper ska fram, man får alltid ett samtal som man glömmer fakturera, det är alltid småplock. Avrundar alltid uppåt. Jag är inte själv så hård men jag försöker hålla mig hård mot mig själv. Tumma inte på dig själv.
Men jag hör varje dag, jag kan ju inte................även om man VET att man kan, man vet att man faktiskt har gjort ett bra jobb så är det så SVÅRT att som egenföretagare ta betalt för man anser att man är liten i jämförelse med dom stora företagen. Ofta är det denna biten som gör att småföretagen faller.
Hela samhället ser ut så idag. Skolorna hårdnar, ungar förväntas ibland vara professorer när dom går på lågstadiet.
Är det egentligen så konstigt att vi alla förvandlats till nån slags ångestladdade prestationskalvar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar