Den här vintern går nog till historien som den sjukaste på länge. Rent bokstavligt.
Influensan man trodde skulle hålla i sig nån vecka...jo jo. Keep om dreaming. När Hanna var inne på sin tredje vända insåg vi rätt fort att den var inte av det övergående slaget.
Maken tog två vändor och jo jag tog nog tre oxå. Vi har haft Belinda på boxvila här under ett antal veckor och för att stackars Mimmi ska stå ut med att vara inne så har jag varit tvungen att gå ett par rejäla rundor varje dag med henne vilket ju då oxå inneburit att lagom tills min influensa var på väg iväg så satte jag igång med världens jättemotionerande iom Mimmi så kroppen fick väl aldrig en chans att vila.
Sen kom bihåleinflammationen...
och sen kom värken....
Just värk i kroppen är inget kul alls. Man går omkring med ständig värk och ständig feberkänsla.
Sen är det då märkligt med kroppen för i söndags sitter jag i bilen och känner att åh om jag kunde få känna mig frisk nån gång. Supertrött på att hela tiden känna mig dålig. Och vips sen några timmar inser jag att värken är ju borta? Ja ibland undrar man vad som händer.
Satt och såg Agneta Sjödin på Malou efter tio häromdagen. Hon pratade om klimakteriebesvär. Och så inser man ju då vid något tillfälle att jo där har jag oxå varit ett tag. Eller jag insåg det inte häromdagen utan jag insåg det i höstas. Alla säger man blir arg man får vallningar och ja det ena och det andra. Det jag inte hört var att man fick krypningar i kroppen och fick oro som inte är av denna värld. Står på hannas ridträning och känner hur det kör i kroppen så till den milda grad att jag kan inte stå stilla. Ja själv trodde jag ju då att jag hade blivit tokig...tills jag läste på och insåg att nej jag har bara hamnat i klimakteriet.
Eller förklimakteriet. Typ. Som sagt, kroppen är ett ständigt mysterium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar