Att få en häst igen var lite av en barndröm, en egen Belinda dessutom. Nu var det ju så att det grusades lite av att jag fick henne över mig när jag korkat nog valde att gå av henne vid en viadukt och hästen bredvid tänkte nu ger jag mig iväg. Och mamma jag lever, detta hände i april...men blå var jag efteråt, blå och öm. Och faktum är att jag sen dess har känt att jag varit lite rädd att rida. Inte för att få henne över mig igen utan för att jag kände att jag inte helt kunde hantera situationen. När jag ridit henne har jag känt lite delvis att hon inte går fram men att hon ibland nästan känns som om hon ska kasta sig iväg med mig. Belinda är då en fantastiskt snäll häst och har inte ens haft tendenser på det hållet varken förut hos uppfödaren eller här men känslan har funnits. Kanske för att jag hade en häst som barn som först skenade och sen bockade av mig. Ständigt.
Men i helgen vände det. Jo det var lite pirrigt att sätta sig på lektion igen för Hannas tränare Ida. Jag kan ju inte skryta med att ha ridit massor senaste åren och är väl som nån slags hopplöst fall på den fronten kändes det som. Men det gick faktiskt jättebra. Jo jag är omusklad, orkar inte hålla så att säga formen på mig själv så länge och har svårt att få ihop allting, jag har faktiskt inte lärt mig varken ledande tygeltag eller att få hästen i form. Dom lektionerna tog aldrig jag. Never. Men jag vill ju lära mig. Verkligen. Och vi hittade tillbaka till den där goa känslan som jag hade när jag provade Belinda första gången. Hon och jag. Och nej hon sprang inte ifrån mig. Det är hennes sätt att gå ifrån att behöva jobba. Lite bekvämlighetsnivå.
Kändes så underbart.
Helt ljuvligt. Nästa lektion blir i slutet av denna veckan. Ser redan fram emot den. Ska bli jättekul.
Sen har jag haft en djurpratare, min goa vän Kaisa som pratat med Mint. Mint är en komplex individ med mycket eget tänk och väldigt stressad stundtals samtidigt som hon bara går ur träning stundtals. Efter att ha gått i tråden under vallning för ett tag sen har hon varit helt ur fas och nu kände jag eller jag kände redan innan semestern faktiskt att Kaisa måste kopplas in på detta. Det går inte att träna en hund när man går och funderar på när hon ska gå ur hand och bara dra iväg nästa gång. Funkar inte. Hon gör det inte för att hon är olydig eller elak men för att hon är rädd och väldigt osäker. Hon flyr helt enkelt.
Nu har jag fått ett protokoll från Kaisa och vet lite vad jag har att jobba med. Kanske blir det lugnare, lättare.
Med Inga tränar jag på lite nu och då, tiden finns inte riktigt till men vi ska iväg och tävla i höst det är en sak som är säker! Ser verkligen fram emot att stallet blir klart och jag kan få lov att vara hemma, hinna tänka emellanåt...och bara få lov att vara. Äta frukost i lugn och ro planera mat i lugn och ro och kunna gå ut och träna dom där små korta passen med hundarna i lugn och ro. Vara hemma. I lugn och ro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar