Förra veckan fick jag nästan ett psykbryt på skolan. Jag brukar annars inte skylta med mina åsikter, har alltid varit en sån där som känner att vad ska folk säga om jag säger ifrån? Avskyr dessutom att säga saker där jag vet att andra kan ha en helt annan åsikt än jag själv.
Men, med hänsyn till att jag faktiskt inte själv vill bli sjuk i covid -19 och är livrädd att någon annan i familjen ska bli det så sände jag ett mail till rektorn på skolan där Hanna går för att dom då har fall där det är smittade elever i klassen och många sjuka för övrigt. Bara i den klassen är det ett par stycken så på hela skolan torde där vara en hel drös med elever som är smittade.
Rektorn hänvisade till sin huvudman och huvudmannen är kommunen så jag mailade kommunen och frågade varför i all världen dom inte vidtar åtgärder? När där var fem på vuxenskolan som var smittade så stängdes den ner men här känns det som att man väntar. Väntar på vad?
Det där mailet hade svt fått fatt i och igår var dom här och intervjuade både mig och Hanna. En hel radda med frågor och jag kände att jag svarade lite diplomatiskt på vissa men jag kände att detta är viktigt det är viktigt att vi alla tar ett ansvar för att minska smittan!
Och så just den där känslan, att jag vet att kommungubben som givetvis oxå fått ta del av kritiken jag säger i tv-rutan kommer att såga mig längs fotknölarna, men jag har sagt vad jag tycker! och ju fler som säger vad dom tycker ju större chans att nån till slut lyssnar!
För säger vi ingenting, ja då blir det ingenting.
Alla måste dra sitt strå till stacken och vi kan inte sitta och vänta på att något händer, det sa stadsministern på sin presskonferens för bara ett par veckor sen och jag kan inte mer än hålla med honom! vi måste alla hjälpas åt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar