Ett djurliv är så mycket kortare än vårt eget. Så väldigt mycket kortare. Och vissa saker ibland får man bestämma sig för att nu är det inte humant att låta djuret lida längre. En människa hade fått ligga kvar i sin sjuksäng och lida kvalen men ett djur har förmånen att inte behöva göra det.
Det var det beslutet vi var tvungna att ta med vår Annie förra året, exakt ett år sen idag. Precis som idag var det en stillsam dag när fåglarna kvittrade ute och solen låg där bakom molnen. När vi kom in där hon hade stått var hon redan borta och ett kväljande känsla tog över hela kroppen, hade dom tagit bort henne utan att vi fick säga farväl? Hon stod istället i ett stall en bit därifrån, ensam, hon som avskydde att vara just ensam, fullproppad med medicin för att kunna klara att gå dit.
Det blev inte helt som jag tänkt mig, jag ville inte att hon som sista känsla skulle känna att hon stod ensam i ett stall, kallt där döden luktade illa. Såhär i efterhand kan jag ibland känna att varför tog jag inte hem henne? fick rå om henne ett par extra dagar och så kunde hon fått somna in hemma i stillhet istället. Men det fanns inte då och vi hade ingenstans att sätta Belinda sedan heller. Det fick bli så och självrannsakan måste stå bi där, det var viktigare att hon slapp lida längre.
När vi kom ut ur avlivningsboxen då för ett år sen så kom solen fram bakom molnen. Precis som idag när vi gick upp från stallet när vi hade släppt ut hästarna. Liksom att Annie ville berätta att jag är här, jag är inte långt borta. Det vet jag att hon inte är, Hanna känner av henne med jämna mellanrum medan mina känslor fortfarande blockerar mig totalt.
Hon vill trots allt att vi ser ljuset idag, ser solen och den analkande våren. Ser glädjen. För det var sån hon var, hon ville man skulle vara glad, glädjas och se lyckoruset. Hon var en häst som gick i 190 alltid och som älskade sin egen styrka. Det fanns ingenting annat för henne.
Hon var vårt lyckopiller, vårt glädjerus, vår Annie. ❤
