söndag 25 juni 2017

Lycka är att slippa oroa sig


För ett tag sen gick jag ut på facebook med att jag faktiskt går hos en terapeut med jämna mellanrum. Min vän Kaisa utbildar sig till KBT terapeut och jag går hos henne, som hennes elev, men för att släppa en hel del av den gamla skit som jag går och bär på inom mig och som har utmynnat i ett extremt kontrollbehov och i att jag hela tiden oroar sönder mig för allt som kan hända.

Nu har vi kommit en bit. Jag har lärt mig att säga åt mig själv att låta bli att oroa mig. Förut ville jag helst stå och glo på Hanna varenda minut hon red exempelvis, bara för att inte hon skulle ramla av hästen. Ville liksom nästan kunna fånga henne i luften. Ja alla ni som läser ni inser ju att det hade jag ju inte kunnat ändå, men det känns bättre. 

Jag flänger runt härhemma emellanåt och ska *bara*. Det ska vara rent, det ska vara fixat, jag ska göra det och det och det och det för att alla ska vara glada och lyckliga, jag är expert på att rensa vägen hela tiden. Varför?

Jo för att när jag var liten så var det ett sätt för mig att slippa min fars ilska. Jag rensade vägen. Jag blev expert på att rensa vägen. Jag var ett väldigt snällt och lugnt barn faktiskt och gud bevars att jag skulle låta eller bete mig illa. Hände dock att han ansåg att jag gjorde det ändå eller att han hade något annat på tvären som gjorde att jag åkte i väggen som en vante. Vet inte hur många gånger jag åkt till skolan och skyllt på min häst. Det märkliga var att lärarna aldrig reagerade. Aldrig nånsin. Men man lär sig skyla dom där tillfällena oxå man håller undan.

Som vuxen utmynnade det sig i då att jag fortsatte rensa vägen och jag ville hela tiden vara steget före. I allt. Går ju inte och kroppen tar väldigt mycket stryk. 

Kände i flera år att jag borde faktiskt ta tag i detta. Ta tag i mina känslor som jag bär på. Man bygger en mur av känslor och stänger folk ute hela tiden, ju mer man tycker om folk ju större är muren. Av rädslan att bli sårad. Det var väldigt skönt att få verkligen prata ut med Kaisa och jag skriver små uppställningar varje vecka där jag ser hur jag själv känner och tänker såsmåningom och vi har börjat se ett mönster. Bland annat är värken jag bär på just ett spår av gamla tiders händelser, det låser sig i kroppen. Det blir ett muskelminne på nåt sätt. Svårt att förklara. 

Men just det där att sluta jaga klockan, sluta oroa sig och vara glad för saker istället för att se allt nattsvart är något jag gått och varit väldigt lycklig över dom senaste veckorna. Väldigt glad och väldigt lycklig. Väldigt skönt är det. Underbart :) . 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar