söndag 26 juni 2016

Blir inga fler lucky lairs valpar på ett tag....


Ja beslutet är taget. Det blir inga fler valpar i denna kenneln på ett tag. Pratade med Birgitta om det när jag var uppe på träning i veckan och hon tyckte det var ett klokt beslut. Varför?

Ja en mängd faktorer faktiskt. Dels är det så att vår Chili går på sista varvet. Hon blev väldigt raddig efter sista kullen valpar och jag hade väl hoppats på att hon skulle få sina valpar och att vi skulle fortsätta träna sen. Det blev inte så. Har varit på gång några gånger men jag måste inse att hon orkar inte. Vissa dagar när jag ska gå ut med dom andra hundarna vill hon inte gå med. För mig är det ett starkt tecken på att något inte står till. Vi har tagit tusen och en prover och där är inget fel på henne. Inte i kroppen, muskulärt är där en del som inte funkar men det ska inte göra henne så gammal. Sista dagarna har varit jobbiga, hon har varit av inte någon anledning egentigen jättedålig i magen och så dålig att hon inte hållt sig utan jag har fått skura golv härinne. Jag vill inte uppleva det igen att bara för att jag vill ta valpar så ska det vara så.

Dessutom var det så att jag blev baktalad med sista kullen. En människa välkänd i flattekretsar ringde upp en av mina valpköpare och talade sig varm för en annan kull och baktalade min. Saken är atthon känner dom flesta i flattevärlden och hunden som skulle ha valparna är släkt med min Chili  så det var egentligen ingen stor skillnad på linjer. Det gjorde mig väldigt illa till mods. Sådär gör man inte. Får mig att kräkas. Ett tag skämdes jag nästan. Tog på mig skämsmössan för något som någon annan gjort. Nu är ju människan känd även i sina familjekretsar tyvärr för att vara en surhatt men det hjälper ju inte mig. Har dock insett att det säger en del om henne men inget om mig och min uppfödning dock men jag blir illamående, vi jobbar ju alla för samma ras och samma rasstandard och för att rasen ska vara en frisk sund ras. 

Sista anledningen är att flera av Ingas syskon haft histocytom. En godartad unghundstumör förvisso men sånt där gör mig inte lycklig alls. Vi har mycket cancer inom flatterasen och nu är det inte cancer men det är tumörer. Så nej. Får iaf utvärdera några år och se om något mera händer. Jag vill självklart ha en valp efter min älskade hund men vill inte utsätta vare sig rasen eller andra människor för sjukdomar.

Och så älskade Basse. Som dog alldeles för ung.

Det gjorde ett stort hål i mitt hjärta.

Så nej, inga fler lucky lairs valpar inom det närmaste. Inga alls. Inga kommer att få vara min träningskompis i stället så många år hon kan och vi tycker det är roligt. Vi var på träning hos Birgitta häromdagen och det gick fantastiskt bra. Till hösten är vi anmälda till tre jakter jag och Inga, riktiga jakter med slottsboende. Det ser vi fram emot. Riktigt mycket. 

tisdag 14 juni 2016

85 deklarationer senare


det är då man andas ut och känner att jo jag klarade det iår oxå. Har dessutom varit inne i stan och lämnat våra egna idag. Jätteskönt. Helt underbart jäkla väldigt skönt! 

Nu tar en massa annat pappersarbete vid men alla deklarationer är KLARA! 

och imorrn tar jag ledigt, jag tänker sitta med Hanna på hennes gröna kort kurs i Hässleholm och bara njuta av att slippa stressa hem till deklarationer. Sen blir det mystid med min Belinda och sen ska vi stängsla upp kohagen och så ska hönsen få sig rent och fint i helgen!

DET är vad som står på agendan nu!

och jo, så blir det hundträning! massor av hundträning! Inga och jag är inbokade på inte mindre än tre slottsjakter i höst, det ska bli så jäkla roligt!!!!!!

Yiiiieeeehaaaaaaaaaaaaaaa!

måndag 6 juni 2016

Magiskt ögonblick

foto djurskyddet.se


Igår innan solen kommit helt över topparna, så var vi med om något magiskt i Tygared. Något som gör att man får en fast övertygelse om att det finns en gud däruppe. På natten skällde rådjuren nere i hagen, höll på länge länge och sen vart det tyst ett par timmar sen satte dom igång igen. Att ligga och lyssna på rådjur som skäller med fönster öppet gör att nattsömnen helt klart får sig en törn...minst sagt.  Höll på att bli galen och gick och tittade ut tänkte jag ska skrämma iväg dom så dom tystnar. Tog på mig morgonrock och skulle fara ut i morgondimman.  Såg att där gick en get med ett kid, kidet sprang rundor bortåt  och såg ut som om det lekte, dagen innan hade jag sett samma get, eller möjligen en annan get, med två kid.Sen ett tu tre såg det ut ungefär som att geten attackerade kidet när det kom springandes hoppade hoppade hoppade på det. Där i dimman så sa jag till gubben som oxå kommit ur sängen är det kidet hon stampar på eller är det en räv???? man vill ju liksom inte tro att det är kidet... Både jag och gubben for ut, vad gööör hon??? For ner i hagen där låg kidet och kunde inte resa sig och alldeles blodig om nosen. Vi lät det ligga där nere, inte mycket vi kunde göra kände vi, även om makens första inlevelse var att ta in det och ge det mjölk. Vi blev nog båda så förvirrade dessutom hade det varit en annan tid på dygnet hade jag nog avlivat kidet men ingen av oss kom oss för det heller. 

Naturen är grym kände vi och gick och la oss igen. När vi kom upp i morse och tog upp hästarna stod geten där mitt i hagen, sa till Hanna hon står där med sitt döda kid, konstig get. Fick ut hästarna fyllde på vatten och sa jag ska gå ner och flytta kidet det behöver inte ligga mitt i hagen. När vi kom närmare så ropade Hanna men mamma det lever ju! det låg där alldeles levande och tittade på oss och av nattens bravader syntes nada mer än att blodet i nosen torkat. Jag tog det lilla huvudet och klappade på det och ja det var något av en magpirrande känsla. Det reste sig och sprang iväg när jag gick och letade fullt övertygad om att där fanns ett till dött från natten. Men nej, där var inte något mera och mamma hade vi ju sett att hon var  i skogen väntandes och lilla rådjuret tog först några steg mot Hanna och sen sprang det in i skogen till mamma. Vad som egentligen hände  där i hagen eller varför får vi aldrig veta men hur som helst verkade läget vara lugnt mellan kidet och mamman nu. Kanske var det ett annat vuxet djur vi såg inatt och inte alls mamman. Sa till Hanna det där får du aldrig uppleva igen att ett kid går emot dig på stapplande steg så nära..och sen bara ger sig iväg....så vackert så rörande och så otroligt fantastiskt!

Hela dagen igår gick jag sen och tittade efter mor och kid men såg inget. Idag firar vi nationaldagen och en lite extra ledig dag. Det blir jobb och så en tur till gymmet. Och så får vi nog ha något gott till middag idag, jag och gubben firar vår förlovningsdag idag nämligen. Det är sju år sen han gick ner vid flaggstången och friade!