när livet vänder tar en helt annan vändning än man trott. Innan något man tagit för givet pang bom tar slut hux flux utan någon som helst förvarning.
Nej jag talar inte om vare sig min familj eller någon jag egentligen känner så väl men en händelse som skakat om Knäred i veckan. Ett ungt liv som ryckts bort alldeles för tidigt.
Man ska vara rädd om det man har, sina nära och kära och framförallt sig själv oxå....ett tu tre är det slut och borta.
Härhemma har veckan präglats av bihåleinflammationen jag fick förra helgen, det är först i slutet av veckan jag kom igång igen och kände att jag fungerade i skalle och kropp.
Och det är då man tittar på vågen. VÅGEN. Nej nu! Nu har jag tagit tag i Hannas tränare Ida att nu får hon hålla mig i håret. Jag är ju då nämligen som jag har berättat periodare. Nej inte alkoholist! Utan periodare vad gäller träning. Jag tränar ett tag och sen liksom planar jag ut med ursäkten att jag tränar, jag kan vila. Vaddå vila? I ett halvår! Nej du fru Fyhrlund så funkar inte vågen. Den visar ingen barmhärtighet alls.
Förr så sprang jag, gick på gym, gick på gruppträningar, jag har faktiskt tränat bort alla dom där gravkilona en gång och höll det ett par år. Sen blev jag sambo igen och på den vägen är det. Lathetens väg. Vägen genom ursäkter.
Så nej, nu banne mig, nu får det väl vara slut på pratet! För jag vet inte hur många gånger jag har sagt att nu ska jag ta tag i detta. I sådär 10 år? Därför sa jag åt Ida att jaga på mig!
Så nu, NU!
Lycka till med träningen! Själv är jag gruppträningsledare och gillar hålla igång. Brukar tänka att trädgårdsarbetet blir så mycket lättare om man är vältränad ;-) Kram Katarina
SvaraRadera