Höstens tankar...

Morgonrundan idag var klar och frisk, solen stod och andades bakom molnen men stack ändå igenom sina strålar. 

Kvällarna när vi kommer ut från stallet är mörka, det mörknar tidigt och jag går ner när jag kommer hem och släcker hos hönsen, dom får ha ljust till strax efter klockan sex numera, dom verkar inte ha ont av att det blir helt mörkt sen heller utan dom tystnar efter bara en liten stund och sitter oftast på sina pinnar när jag kommer ner.

Chilis mage är för närvarande ett frågetecken. Häromdagen om du hade frågat mig hade jag sagt att jajamensan, visst är där valpar. Nu går jag från timma till timma och funderar på om där faktiskt är valpar eller om hon är tom. Lite för tidigt att sia om ännu, det har bara gått två och en halv vecka, men nog undrar man. 

Sista dagarna har väckt en del tankar i huvudet på mig. Hanna skrev i sin blogg igår tror jag det var att vi människor har så svårt att vara ödmjuka inför hur andra tycker, antingen så tycker du som jag och då är det bra eller så tycker du inte alls som jag och då är du smått sagt en idiot. Varför ska det behöva vara så svårt att inse att alla människor inte tycker likadant? Varför har vi så svårt att förstå att andra människor har annan erfarenhet av saker än oss själva ett annat tyckande, måste alla gilla samma saker?

Man kan vara förstående och visa sin uppskattning även om man kanske inte alls tycker som alla andra i alla lägen. Vara ödmjuk inför andras intressen och tankar. Men nej, det verkar faktiskt inte funka i väldigt många lägen. Jag tycker det är tråkigt. För även om man kanske inte slutar ha sitt intresse eller sin uppfattning så dödar det lite av glädjen i det. Det är synd. 

Väldigt synd.