Änglavakt...

Vissa dagar är man gladare än andra för sitt liv, för varenda dag man lever. Denna gången gick det bra dock....

Vi hade precis varit iväg en tur med hästsläpet och kom i sista backen innan vi skulle vara hemma. Vi kom uppifrån backen, där är dålig sikt och hästsläpet trycker på rätt bra ner för backen även om man kör försiktigt. 

Nedanför backen kom timmerbilen...

Det kändes som slow motion, det gick så sakta och maken pumpade på bromsen innan han för att undvika en frontalkrock slängde ut både bil och släp i vägkanten. Just där fanns där en vägren att ställa sig på även om den är långtifrån jämn och slät och kanske inget man tar till i vanliga fall. Den här gången var vi tacksamma att det var just där och inte ett antal meter längre upp i backen. Bil och transport plus timmerbil stannade lagom tills bilen var i höjd med förarhytten...sida vid sida...

Vill inte ens tänka på vad som hade hänt om inte vägrenen funnits...

Ikväll har jag varit hos Annie, kramat henne länge länge, var nog i stallet i nästan två timmar och dom timmarna tillbringade jag tillsammans med min älskade häst. Vi kramades länge härhemma oxå när vi väl ställt släpet ifrån oss, maken och jag. Även om maken sa ikväll att *Vi hade nog överlevt ändå även om jag tvingats fronta med lastbilen* så känner jag att ikväll, är en kväll att vara tacksam för livet!

KRAM på er alla därute!