Är släkten värst?

Man brukar säga att släkten är värst, men igår så åkte jag och Hanna till en släkting jag förvisso visste jag hade men som jag aldrig träffat. Fram tills för ett halvår sen så visste jag inte heller vad han gjorde i livet, det var en sån där som man hörde talas om emellanåt bara. Ett namn.

Från och med igår så lär den här mannen ta mer plats i vårt liv än många av våra andra släktingar, och vi ser fram emot det allihopa. 

Vi åkte till mammas kusin uppe ovanför Ullared, han har hästar, och han håller på med NH och har haft många problemhästar genom åren. Han har ett tänk inom hästeriet som är på frammarsch ett tänk många inklusive min egen dotter har velat lära sig jättelänge...Ett naturligt sätt.

Ofta är det ju så när man åker till släktingar, man dricker en kopp kaffe sen ska man hem igen. Här satt vi i nästan fyra timmar och bara pratade. Pratade om släkten, men mest om hästar....han förklarade, han visade, han berättade....jag hade kunnat sitta där hela påskhelgen och bara suga i mig kunskap. Hade jag haft en bråkdel av hans hade jag varit superglad....man inser hur lite man kan och hur liten man är på jorden när man träffar en sån människa, så trevlig, så välkomnande och så full av kunskap och erfarenheter. 

Skadorna i tak och på väggarna visade på att det inte alltid var trevliga hästar han haft i sitt stall....

När vi åkte hem fick Hanna lite läxa, och nu ska vi prova på Annie. När vägarna sen är farbara och våren tittar fram, då stoppar vi in Annie i transporten, och så kör vi dit!

Vi har påbörjat en lång men alldeles fantastiskt rolig resa!