fredag 7 december 2012

Sorg över vänner som inte längre är med oss och samtidigt en hyllning till alla fina vänner..


Det finns saker inte alla människor förstår. Den här lille herrn gav mig en alldeles speciell vän för ett par år sen, när han flyttade till Skeppshult och fick nya tackor och många fina lamm. Hem till Gill och Tommy och ett vänskapsband knöts.

Många har stunderna varit där vi suttit och pratat, diskuterat lamm och höns, slaktvikter och alster att göra av ullen. Det känns inte som om vi har känt varandra i blott två år, det känns som om vi har känt varandra en hel livstid....en underbar vän.

Lilleman har dock fått vandra vidare i höst, det är ju så tyvärr med baggar att hur mysiga dom än är så kommer dom ofta till en gräns när dom går med skallen först och det gör väldigt ont. Såna baggar kan man tyvärr inte behålla, det går inte. Så hur mysig och trevlig han än är, så fick han gå. Tårarna har fallit i skeppshult och dom har fallit härhemma. En alldeles kolsvart liten lakritsbit vi aldrig kommer att glömma. 


Mamma Lina var ett av våra första får, hon var en tacka stor som en koloss men ack så snäll och ack vilken bra mor hon var. Hon hade gener som ingen annan. I somras blev hon dock skraltig och vi valde att sända henne till slakt, hon hade kolöron på båda öronen förra sommaren och bara det tyder på att nåt är fel. Det sliter ju på tackorna att få lamm varenda år. Kvar i stallet hade vi hennes dotter Idun och vi kände att henne behåller vi, hon hade två fina tacklamm, ett så likt henne så det var nästan skrämmande. 

När vi var på semester så dog tyvärr Idun, varför vet vi inte, får kan få nåt som heter trumsjuka på betet vilket innebär att magen lägger av och dom dör hux flux. Jag satt länge och grät över lilla Idun, halvvägs över jordklotet och helt förtvivlad att jag inte fanns där för min tös när hon drog sin sista suck.

När man lever så nära djuren som vi gör häruppe, har så få djur att man lär känna varenda djurs personlighet är man mån om djuren och varje djur får en särskild plats i hjärtat. 

Ett liv som föds, som man varsamt torkar torrt, som tar sina första stapplande steg, där man med ett stort leende konstaterar att det gick bra den här gången oxå när lammet börjar dia, en varm nos som kommer springandes genom hagen för att se om man har nåt gott med sig...en alldeles speciell liten vän. 

Att man då går och gråter hjärtat ur sig för en tacka som Lina, en häst som Zimone, en katt som Findus eller över en älskad utekatt som Figaro, det är inte så konstigt. Man försöker vända sig ut och in för att dom ska få det riktigt bra och man gör sitt yttersta för att värna om deras välmående.

Den här sommaren och hösten är det lite för många som har lämnat gården och sorgen går såsmåningom över, men det finns människor som tror att djuren *bara är*. 

Bara ett får, bara en hund, bara en katt, bara en häst. Köp en ny. Ja visst kan man köpa en ny, men man kastar inte bort sina vänner. Det är levande varelser, varelser som det faktiskt finns människor som värnar om och tycker om, som månar om dom och är noga med att dom har det bra. 

Dom är inte *bara*, dom är en del av hjärtat, en del av hela tillvaron. Utan dom stannar den. Det är bättre att leva och ha älskat än att inte ha älskat alls, och kärleken till djuren är speciell, dom ger en så mycket tillbaka.

Tack vare djuren har jag dessutom fått så många fina vänner så många goa glada vänner som jag aldrig skulle vilja leva utan. 

Love you all!


1 kommentar: