THATS what friends are for....

Sista åren har jag blivit väldigt varse om vänner och icke-vänner. 

Själv har jag aldrig omgivit mig med tonvis av vänner, jag har haft några få runt mig hela livet som är där ännu dessutom, som jag kan ringa mitt i natten och som kan ringa mig mitt i natten. Har en stor och härlig vänskapskrets men är inte den som omger mig med människor dag och natt.

Jag har en väninna som var ..........tvärtom? Hon gick igenom ett helvete som barn rent ut sagt. Ett helvete. Ett helvete ett fåtal faktiskt visste när hon blev vuxen, hon omgav sig med mängder av människor, alltid. Hennes dörr stod alltid öppen. Ständigt. Det var lite som ett vandrarhem att komma hem till henne, där var alltid människor. Det bjöds på mat, det fikades, det skrattades och det var alltid liv där. Hon fanns där för ALLA. Vi som kände henne från barnsben undrade lite HUR orkar hon? En dag tog hon slut. Kroppen sa ifrån. Pang bom. In på sjukhus där läkarna konstaterade att du ser inte så sjuk ut? En timma senare kom en läkare ut till mig och suckade i korridoren och sa att det var en JÄKLA tur att hon kom in NU och inte åkte hem dessutom....

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med tårarna flödande och varit helt SÄKER på att nu DÖR hon.....idag är hon kry, men vägen tillbaka har varit LÅNG...

Märkligt är hur folk försvinner in i sitt eget i såna tillfällen, försvinner....människan som alltid funnits där för andra...........ALLTID

En annan väninna till mig har ständig värk, har en sjukjournal som få av oss? Möter du henne ser hon glad pigg och framåtsträvande ut, alltid med glada ord i sinnet, alltid med tips och trix i bakfickan. Hon strävar VARJE dag för att orka med tillvaron, VARJE dag. Kroppen säger OFTA till att nu är det NOG. En heldags aktivititer eller ibland räcker det med en god middag på kvällen och lite för länge uppesittarkväll, så säger kroppen STOPP! Hennes intresse är det som håller henne uppe. 

En annan människa, avundsjuk på framgångar? leende? har anmält henne? tycker att en sån som hon *borde väl kunna jobba*? Bara för att inte alla människor springer omkring med sin sjukjournal i handen och läser högt ur den så innebär det inte att det inte finns där....Men det som inte syns...det finns inte? INSER man inte hur man förstör en annan människas liv pga ren okunskap? Pga ren illvilja, jag har inte det själv så då ska ingen annan heller ha det? 

Nästa människa var aktiv i föreningslivet. Hon var människan man ALLTID kunde ringa. Som ALLTID ställde upp. 

Alla som varit i en förening nån gång VET att får dom lillfingret...så tar dom OFTAST hela handen. Man blir till slut utbränd bokstavligen om man inte aktar sig. Noga. Hårt men så är det ofta. Glädjen att hålla på kan mörka det länge, men när man en gång faktiskt känner att nu orkar jag inte längre, då blir det väldigt påtagligt. Det FINNS människor som är aktiva i föreningslivet HELA LIVET, jag säger inte det, men det finns likamånga som går rakt in i utbrändhet .................

När hon en dag inte ville längre, då fick hon till slut ta bort vänner på facebook som faktiskt inte alls hade förståelse för detta. Människor man levt sida vid sida med under många år, men som faktiskt inte egentligen hade ett uns av aning.

Vad är det som gör att så många hävdar sig vara vänner men som bara viker av när det blåser? Som gärna sätter en frontperson framför sig för att man själv inte klarar ta konfrontationer, som inte klarar att diskutera utan gärna ser att nån annan gör det åt en? Som vill att man ställer upp, som vill att man finns där, som dessutom påtalar hur SKÖNT det är att man alltid finns där, men som när det blåser och man behöver stöd mer eller mindre drar undan pallen? 

Vad är det som är så SVÅRT med att se sina egna svagheter? Som gör att det är så LÄTT att klanka andra för saker som händer och bara blunda för sin egen del i sammanhanget? Eller att se att det faktiskt kanske finns andra saker som man inte vet som man inte har en aning om?

Bara för att en människa ler är det ALLTID ett tecken på att människan mår BRA? Bara för att man inte springer med den där sjukjournalen i handen eller gnäller så fort man mår lite dåligt, innebär det att man har en själ av stål och kan stå emot vad som helst? 

Jag blir så TRÖTT för ju mer stressat samhället blir, ju fler blir dom här exemplen. 

Människor som inte kan glädjas med andra men som är bra på att springa bakom ryggen och tala om vad som är fel, människor som inte kan ta att nån annan är lycklig, som hellre sprider en lögn än skaffar sig ett eget liv. Människor som kallar sig en vän men som faktiskt är så upptagna av sig själva så dom inte alls har tänkt tanken att ens finnas lite för andra människor. 

GLÄDS åt varandra istället. GLÄDS åt tillvaron. GLÄDS med dina vänner! Det var en människa som en gång undrade varför Michael jackson skrivit en låt om en spegel? Men gör det, se dig i spegeln! Om du inte börjar med dig själv, hur kan du få världen att inse vad du vill säga? Det DU säger om annat, har DU mage att säga det rakt ut? Eller säger du det för att det känns bra för stunden? För att DU ska få må lite bättre? 

Människor orkar inte hur mycket som helst, man kan inte ta hur mycket skit som helst under en livstid och bara stå där och le. Det orkar man inte. Till slut säger kroppen ifrån, man tappar livslusten, man tappar gnistan. Den där gnistan som höll en uppe, som gjorde att man orkade, den försvinner. Tror inte många människor inser hur illa dom faktiskt kan såra nån genom att säga fel saker eller bara helt enkelt inte finnas där. Till slut faller ridån, man får nog. 

Gammal klysha, men älska din nästa för vad DEN är så dom DU vill bli älskad, inte för vad DU vill att den SKA vara!

Slutligen, tillit tar kanske år att bygga upp, men det tar en minut att riva ner! Var RÄDD om dina medmänniskor, INNAN det är för sent! 

. Säger som en annan underbar människa sa för ett tag sen, när orden tar slut, då tar pennan vid....Eller tangentbordet...