Jag, en mes!

Jeanette och Hanna har skrivit två inlägg om tävlingar och att det BARA är en tävling....

Och så är det ju. Helt klart.

Det är ju BARA det det är, livet tar inte slut för att man inte får sitt förstapris, sitt LP eller får en hoppinne. Men som vanlig normal svensk under jantelag så är det tyvärr många gånger så att vi döms efter våra prestationer. 

Tänk hur många gilla - markeringar man får efter ett inlägg på facebook om ett förstapris. Ett LP. En hoppinne. Hur många såna likes får man för en fetnolla? 

Det är hemskt att vi har hamnat där. Vi gör ju detta för att vi faktiskt tycker att det är ROLIGT, ingen tvingar oss att betala för den där tävlingen, för det där provet och vi gör det för att det ska vara KUL att få ett kvitto på vart vi står i vår träning.

När jag var liten tävlade jag i hoppning med mina hästar. Medan andra ungar, och föräldrar oxå för den delen, sprang som yra hönor innan start satt jag på min häst och tittade lugnt över hoppbanan och bet på mitt spö. Ja hur äckligt det än låter så gjorde jag det. Ibland gick det bra, ibland gick det sämre. Jag hörde dock till dom där ungarna som FOR av hästen efter omhoppningen för att rusa bort och kolla hur det gick för dom andra. Gick det dåligt för dom, fick dom en sämre tid än jag så var jag iaf BÄTTRE än dom! 

Sen blev hästen sjuk. Hon vägrade ut sig på tävling efter tävling. Hon orkade inte. Tyvärr hade jag en förälder som inte var lika förstående över att hästen inte orkade mera utan jag fick hela skulden lagd på mig. HELA. Det var första gången jag oxå kände *jäkla häst, måste du vara sjuk?*. Hästen jag älskade av hela mitt hjärta, jag la över det jag fick över mig på henne. Än idag kan jag drömma om den hästen, hon var en sagohäst. Verkligen. 

Det fanns ungar som hade det betydligt värre. Fanns en förälder som det pratas om än idag, när det gick dåligt för hans ungar så piskade han först upp hästen sen upp ungen. Dom ungarna var väldigt sällan glada. Aldrig skulle jag säga. Som sagt, dom som var med ute på tävlingar då minns dom än idag.

När jag sen började tävla med hund så gick det spikrakt uppåt. Pang så var vi i trean. TROTS att jag fick påpekningar om att jag såg ut som en militär när jag gick fritt följ så var jag DÄR. Jag var nybörjare på att tävla med hund och jättenöjd. Jätteglad.

Det är väl egentligen när vi en gång har varit där som det börjar om igen. Man får den där tunga vikten på sina axlar. Det SKA gå lika bra IGEN. Det vi glömmer är att hundarna är inga maskiner. Dom har dåliga dagar och det har vi människor oxå. Och det är vår träning som bidrar till hur det går på tävlingarna. Det är väldigt sällan det går att skylla på nån annan.

Och så träningskompisarna som står utanför och kollar. Jag har ett minst sagt UNDERBART gäng med mig som faktiskt pushar på det som är BRA när man kommer ut från plan, men det finns dom som hela tiden fokuserar på det som är dåligt. Jo visst fick vi fina poäng MEN.....................

Jag är på VÄG att tappa min prestationsvikt. Den där som gör att det knyter sig i magen och att man mår illa och MÅSTE springa och kissa fem tusen gånger innan start. Men till det krävs ett gott träningsgäng och att man tänker på hur man tänker. Fokusera på det som är BRA, se misslyckandena som nåt att träna på och se framåt!

Men jag vet precis hur svårt det ÄR att komma ur den där cykeln. Känner sig så mesig och dålig när man går av plan efter ännu ett misslyckande, med vad det än må vara. Går jag på kurs vill jag HELST höra att allting är bra, det fanns en tid när jag skämdes för att höra om det som var dåligt. Samtidigt visste man ju att man hade problem med saker, det är ju därför man går kurs! Och visar dom inte sig där, hur ska man få hjälp? 

Vid nåt annat tillfälle var jag helt säker på att instruktören skulle ställa sig och skrika på mig vilken fantastiskt dålig hund jag hade. Där och då tänkte jag att jamen då tar jag mina saker och bara åker därifrån. Kan säga att instruktören skällde aldrig på mig och varför skulle den? Fanns inte nån som helst anledning. Svensk jantelag, även kallad prestationsångest talade. 

DU har betalt för tävlingen, DU har valt att åka dit och NI gör det för att det är roligt! DU och DIN hund, ingen annan!