söndag 28 oktober 2012

THATS what friends are for....


Sista åren har jag blivit väldigt varse om vänner och icke-vänner. 

Själv har jag aldrig omgivit mig med tonvis av vänner, jag har haft några få runt mig hela livet som är där ännu dessutom, som jag kan ringa mitt i natten och som kan ringa mig mitt i natten. Har en stor och härlig vänskapskrets men är inte den som omger mig med människor dag och natt.

Jag har en väninna som var ..........tvärtom? Hon gick igenom ett helvete som barn rent ut sagt. Ett helvete. Ett helvete ett fåtal faktiskt visste när hon blev vuxen, hon omgav sig med mängder av människor, alltid. Hennes dörr stod alltid öppen. Ständigt. Det var lite som ett vandrarhem att komma hem till henne, där var alltid människor. Det bjöds på mat, det fikades, det skrattades och det var alltid liv där. Hon fanns där för ALLA. Vi som kände henne från barnsben undrade lite HUR orkar hon? En dag tog hon slut. Kroppen sa ifrån. Pang bom. In på sjukhus där läkarna konstaterade att du ser inte så sjuk ut? En timma senare kom en läkare ut till mig och suckade i korridoren och sa att det var en JÄKLA tur att hon kom in NU och inte åkte hem dessutom....

Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med tårarna flödande och varit helt SÄKER på att nu DÖR hon.....idag är hon kry, men vägen tillbaka har varit LÅNG...

Märkligt är hur folk försvinner in i sitt eget i såna tillfällen, försvinner....människan som alltid funnits där för andra...........ALLTID

En annan väninna till mig har ständig värk, har en sjukjournal som få av oss? Möter du henne ser hon glad pigg och framåtsträvande ut, alltid med glada ord i sinnet, alltid med tips och trix i bakfickan. Hon strävar VARJE dag för att orka med tillvaron, VARJE dag. Kroppen säger OFTA till att nu är det NOG. En heldags aktivititer eller ibland räcker det med en god middag på kvällen och lite för länge uppesittarkväll, så säger kroppen STOPP! Hennes intresse är det som håller henne uppe. 

En annan människa, avundsjuk på framgångar? leende? har anmält henne? tycker att en sån som hon *borde väl kunna jobba*? Bara för att inte alla människor springer omkring med sin sjukjournal i handen och läser högt ur den så innebär det inte att det inte finns där....Men det som inte syns...det finns inte? INSER man inte hur man förstör en annan människas liv pga ren okunskap? Pga ren illvilja, jag har inte det själv så då ska ingen annan heller ha det? 

Nästa människa var aktiv i föreningslivet. Hon var människan man ALLTID kunde ringa. Som ALLTID ställde upp. 

Alla som varit i en förening nån gång VET att får dom lillfingret...så tar dom OFTAST hela handen. Man blir till slut utbränd bokstavligen om man inte aktar sig. Noga. Hårt men så är det ofta. Glädjen att hålla på kan mörka det länge, men när man en gång faktiskt känner att nu orkar jag inte längre, då blir det väldigt påtagligt. Det FINNS människor som är aktiva i föreningslivet HELA LIVET, jag säger inte det, men det finns likamånga som går rakt in i utbrändhet .................

När hon en dag inte ville längre, då fick hon till slut ta bort vänner på facebook som faktiskt inte alls hade förståelse för detta. Människor man levt sida vid sida med under många år, men som faktiskt inte egentligen hade ett uns av aning.

Vad är det som gör att så många hävdar sig vara vänner men som bara viker av när det blåser? Som gärna sätter en frontperson framför sig för att man själv inte klarar ta konfrontationer, som inte klarar att diskutera utan gärna ser att nån annan gör det åt en? Som vill att man ställer upp, som vill att man finns där, som dessutom påtalar hur SKÖNT det är att man alltid finns där, men som när det blåser och man behöver stöd mer eller mindre drar undan pallen? 

Vad är det som är så SVÅRT med att se sina egna svagheter? Som gör att det är så LÄTT att klanka andra för saker som händer och bara blunda för sin egen del i sammanhanget? Eller att se att det faktiskt kanske finns andra saker som man inte vet som man inte har en aning om?

Bara för att en människa ler är det ALLTID ett tecken på att människan mår BRA? Bara för att man inte springer med den där sjukjournalen i handen eller gnäller så fort man mår lite dåligt, innebär det att man har en själ av stål och kan stå emot vad som helst? 

Jag blir så TRÖTT för ju mer stressat samhället blir, ju fler blir dom här exemplen. 

Människor som inte kan glädjas med andra men som är bra på att springa bakom ryggen och tala om vad som är fel, människor som inte kan ta att nån annan är lycklig, som hellre sprider en lögn än skaffar sig ett eget liv. Människor som kallar sig en vän men som faktiskt är så upptagna av sig själva så dom inte alls har tänkt tanken att ens finnas lite för andra människor. 

GLÄDS åt varandra istället. GLÄDS åt tillvaron. GLÄDS med dina vänner! Det var en människa som en gång undrade varför Michael jackson skrivit en låt om en spegel? Men gör det, se dig i spegeln! Om du inte börjar med dig själv, hur kan du få världen att inse vad du vill säga? Det DU säger om annat, har DU mage att säga det rakt ut? Eller säger du det för att det känns bra för stunden? För att DU ska få må lite bättre? 

Människor orkar inte hur mycket som helst, man kan inte ta hur mycket skit som helst under en livstid och bara stå där och le. Det orkar man inte. Till slut säger kroppen ifrån, man tappar livslusten, man tappar gnistan. Den där gnistan som höll en uppe, som gjorde att man orkade, den försvinner. Tror inte många människor inser hur illa dom faktiskt kan såra nån genom att säga fel saker eller bara helt enkelt inte finnas där. Till slut faller ridån, man får nog. 

Gammal klysha, men älska din nästa för vad DEN är så dom DU vill bli älskad, inte för vad DU vill att den SKA vara!

Slutligen, tillit tar kanske år att bygga upp, men det tar en minut att riva ner! Var RÄDD om dina medmänniskor, INNAN det är för sent! 


. Säger som en annan underbar människa sa för ett tag sen, när orden tar slut, då tar pennan vid....Eller tangentbordet...



I fullmånens sken....


Dagen idag har vi gått på nån slags moln härhemma, en utdragen suck av välbehag att vi tog det där förstapriset igår. 

Det jag är mest nöjd med är att jag lyckades hålla ihop mig själv och min prestationsångest hela programmet, tala om för mig själv att håll ihop dig! Det är ju det där med känslan, det är så viktigt att försöka hålla ihop sig själv och lägga locket på, stänga ute allt annat, befinna sig här och nu! DET lyckades vi med igår och DET är jag fantastiskt nöjd med!

Ikväll är det fullmåne, och i en tid av värk och en kropp som strejkar än hit än dit, varningsklockor som ringer att man kanske borde bromsa och ta det lite lugnare, inte lägga hela världens sorger på mina axlar,, så är det lätt att vända sig mot himlavalvet och be om den där extra energin som månen ger..Hokus pokus för dom som väljer att inte se, en källa till inspiration för den som faktiskt känner vindarna svepa från månens energier.....för hur många är det som inte sover på nätterna när det är fullmåne...? 

Dom röda cranberrydoftande ljusen härinne brinner, myssockorna är på, frosten biter i gräset utanför och den första glöggen är intagen. Det är söndag kväll och nästa vecka är det skollov! 

lördag 27 oktober 2012

Startnummer ett, ett förstapris och en förstaplacering!


Många människor fasar för startnummer ett. Just det där att gå ut FÖRST. Jag har aldrig startat som nummer ett, men har alltid känt att den där väntan man bygger upp och dom där nerverna som dansar rundor medan man står och väntar och ser dom andra och bara VILL in och göra sitt därinne, själva den väntan är hemsk. Jag blir därför alltid jätteglad för iaf ett tidigt startnummer...

Idag drog jag ettan. Jätteskönt. På två sätt. Dels att veta att vi gör platsen, sen är det nästa grupp, då hinner jag värma till Chili lite och sen är det min tur, sen är jag klar!
Dessutom fick hon ju ligga på kanten på platsliggningen. 

Hunden bredvid Chili idag gillade inte alls platsen ska sägas. Den pep mest hela tiden.....Chili vände på huvudet åt andra hållet och tycktes mena att ser jag inte dig så finns du inte. Hade det varit för ett par år sen hade hon studsat dit och velat leka....

Tandvisningen, ja är man flatte älskar man ju folk....men Chili höll alla fyra tassarna i backen och fick en fullpoängare där oxå.

Fria följet var ju det vi tragglade sist, mina fötter, mina nerver, mina starter efter halter. Gick jättefint idag, jag tänkte till. Höger om halt tog jag den där halvhalten Mia sa åt mig att göra, vänster om halt likadant. Däremot höll jag helt på att tappa bort mig själv i en vänstersväng och visste knappt vart höger och vänster var. Det var när jag började inse att vi snart var klara med det momentet....
Betyget blev en åtta, supernöjd!

Läggande under gång var platt fall ner i backen, däremot så satte hon sig direkt när jag kom tillbaka. Betyg 9

Inkallningen var inte mycket att orda om, satt fint kvar, och kom som ett skott! Snett sättande blev betyg 9,5

Ställandet under gång var i ärlighetens namn det jag var mest nervös över hur det skulle funka. Jag har ju trixat lite där med henne, förstörde ett först så snyggt ställande genom att använda samma signal på stoppet i jakten, och la där in ett sitt av nån anledning. Det har sen gjort att jag har fått lära om allting men jag har dels bytt kommando på fria följet innan för att hon ska kunna skilja på det och dels så har jag sagt stanna istället. Hon stannade fint idag, satte sig dock när jag kom tillbaka. Detaljer!
Betyg 8,5

Sen var det ju apportering, tävlingsledaren stod och viftade med apportbockarna, wow sa Chili, jag tar den genast!!!!!! Men jag lyckades tala om för henne att nej det gör du däremot INTE och ja en apporterande hund ska ju kunna apportera, betyg 10

Slutligen hoppet över hinder, där sa jag åt mig själv att inte andas ut innan jag var färdig, vi fick till ett snyggt hopp och ett litet snett sitt, blev betyg 9,5.

Helheten blev 8 och vi är jättenöjda! Summa 181,5 poäng och på det en klassvinst! Härlig känsla, nu trallar vi vidare och börjar träna på tvåans moment, eller fortsätter ska jag väl säga! Nästa start efter jul!

Ha en härlig lördagkväll!

fredag 26 oktober 2012

En era är förbi....


Den lilla tösen till höger föddes här på gården för tre år sen. Liten som en katt var hon när hon föddes, föddes trilling av mamma Vilja som står bakom henne. Hennes ena bror bröt dock benet och  så var dom bara två kvar. 

Jag trodde dock aldrig att lillan skulle överleva, hon var pytteliten när hon föddes och jag sa på kvällen att den där överlever inte. Hon var ju så liten. Men jodå, morgonen efter stod det lilla trollet i vattenbaljan, dyblöt men såg ut att säga men ta upp mig då!

Samma visa nästa morgon...sen bytte jag vattenhink.

Lilla Bä har vuxit upp till en fin tacka, hon har fått egna lamm och hos Anna bor hennes barnbarn.

Förra vintern kände vi dock att fåren och hästarna blir för mycket, det är dessutom rätt trångt om saligheten när man ska husera båda djursorterna och dom inte kan gå i samma hage...Annie älskar nämligen att jaga fåren, det gillar fåren INTE! Vi bestämde då oss för att vi behåller några stycken men några stycken kändes när slaktbilen väl hade gått som om nej, varför ska vi? men fåren vi hade kvar var så tama så nej slakt var uteslutet. En annons på facebook och fem minuter senare var dom sålda. Nu får dom bo hos Philippa och vara hennes vallningsfår och där VET vi att dom kommer att få det jättebra!

Fårboxen i stallet är tom, en era är förbi. Det är skönt, men samtidigt tomt. Tiden har inte funnits och orken tog slut, tyvärr hinner man inte allt man vill och ibland så orkar man inte med allting heller. Man måste inse sina begränsningar ibland. Vi önskar både fåren och Philippa lycka till! 

Igår var Mia här och vi fick både spårat och tränat lydnad. Mia är en guldgruva att ösa ur när det gäller lydnadsträning, hon har så mycket bra tankar och så mycket kunskap så jag önskar jag kunde ta till mig och komma ihåg hälften....Vi kikade en del på Chilis fria följ, hörnstenen för en bra lydnad, och jo det ska nog bli jättebra till slut. Bara jag får tänkt till oxå....

Dessutom fick Mint ett spår igår, det var så hon fick jobba lite oxå.

och så fick jag healing, för första gången i mitt liv. Energier som flödar genom kroppen och ett tu tre satt jag på stolen i skogen och bölade som aldrig förr. Tårarna sprutade. Det är så lätt att bara bita ihop och fortsätta, men ibland måste det ut oxå... Idag tog jag en tur ut i skogen på egen hand, bad om healing och gjorde det Mia sagt åt mig att göra...vad jag gjorde? Ja det är en annan historia....

Imorrn är det tävling, håll tummarna för oss, vi ska kämpa väl och det ska bli riktigt roligt! 

torsdag 25 oktober 2012

Rävens rov....


Igår när jag kom hem efter att ha varit och fått behandlat min axel och handlat så låg där en stoooor fjäderhög på gräsmattan. Ja inte jättestor såsett men sådär stor så man inser att nån har blivit någons middag. 

Mitt på dagen.

Följde spåren och insåg snabbt att det är ännu en av mina dvärgkochinhöns som fått stryka på foten och spåren gick ner i skogen. När jag gick därnere så tänkte jag dom där fjädrarna där är från nån annan.

I morse halv fem insåg jag plötsligt vem det var som inte heller varit på plats igårkväll! Det var min lille tupp Orvar! Han började bli gammal och gick ofta uppe i hönshuset ensam om dagarna, åt sin mat däruppe och gick och strosade rundor. Ett lätt byte för en hungrig räv.....

idag är hönsen inne och katterna oxå. Vill gärna försöka locka fram den där hungrige så vi vet iaf om det är en skabbig unge eller om det är mamma räv som återigen har hittat hit. Hon försvann annars lagom tills vi kom hem från semestern på Cypern. 

RIP lille Orvar.....och krama Goliat från oss, din trogne vapendragare.

För att spinna vidare lite på det jag skrev om igår så är det ju många faktorer här i världen som påverkar hur vi är och hur vi tänker runt tävlingar främst. 

När jag jobbade i Göteborg för mängder av år sen så satt vi på översta våningen i ett hus, med ytterdörren LÅST, vi hade ALDRIG kundbesök, vi kommunicerade per papper, ja det hände att vi lyfte telefonen oxå. Men vi hade klädkod! Ja ni hör ju själva hur dumt det låter....

På ett annat företag där jag var inhyrd var där en liten tjej, nyss utexaminerad från ekonomihögskolan som undrade vad jag hade för titel. Titel? Ja vad är du? Vaddå titel? Jo jag fattade ju vad hon menade förvisso men det där med titlar var efter klädkodseran i Göteborg mig främmande. Men jo, hon sa såhär, du måste ju kalla dig nåt så folk vet vem du är?

Om jag säger jur kand och auktoriserad redovisningskonsult vad får ni för bild då?

Jo tänkte det. En grå kontorsråtta. 

För ett tag sen sa en av mina kunder fasen vad skönt det är att komma upp till dig! Man vet vem du är och du är så bra att ha att göra med men du är så långt ifrån en redovisningskonsult rent utseendemässigt man kan komma....

Till saken hör att jag den dagen hade varit med honom nere och klippt våra får, iklädd stora stövlar, fleece och såg väl ut som ett skatbo i huvudet.

När man jobbar med företagare som jag så finner man jantelagen i ett helt annat perspektiv. Det att kunna ta betalt för sina tjänster. Efter att ha jobbat på en av dom större redovisningsfirmorna i landet så visste jag vad saker kostade. Jag visste hur man tog betalt. Sen att jag tyckte det var hutlöst det är en annan femma. Men jag kände jag kan iaf ta det priset jag har tänkt och faktiskt stå för det. Ändå satt jag många gånger i början och tummade på mig själv vid faktureringen.

Det är egenföretagarens största problem. Att ta betalt. Jag tar ju betalt för MIG. En äldre konsult sa till mig, jag tar mina timmar och lägger på iaf en timme på varje. På varje faktura. Varför? Jo för papper ska fram, man får alltid ett samtal som man glömmer fakturera, det är alltid småplock. Avrundar alltid uppåt. Jag är inte själv så hård men jag försöker hålla mig hård mot mig själv. Tumma inte på dig själv.

Men jag hör varje dag, jag kan ju inte................även om man VET att man kan, man vet att man faktiskt har gjort ett bra jobb så är det så SVÅRT att som egenföretagare ta betalt för man anser att man är liten i jämförelse med dom stora företagen. Ofta är det denna biten som gör att småföretagen faller. 

Hela samhället ser ut så idag. Skolorna hårdnar, ungar förväntas ibland vara professorer när dom går på lågstadiet. 

Är det egentligen så konstigt att vi alla förvandlats till nån slags ångestladdade prestationskalvar?

onsdag 24 oktober 2012

Jag, en mes!


Jeanette och Hanna har skrivit två inlägg om tävlingar och att det BARA är en tävling....

Och så är det ju. Helt klart.

Det är ju BARA det det är, livet tar inte slut för att man inte får sitt förstapris, sitt LP eller får en hoppinne. Men som vanlig normal svensk under jantelag så är det tyvärr många gånger så att vi döms efter våra prestationer. 

Tänk hur många gilla - markeringar man får efter ett inlägg på facebook om ett förstapris. Ett LP. En hoppinne. Hur många såna likes får man för en fetnolla? 

Det är hemskt att vi har hamnat där. Vi gör ju detta för att vi faktiskt tycker att det är ROLIGT, ingen tvingar oss att betala för den där tävlingen, för det där provet och vi gör det för att det ska vara KUL att få ett kvitto på vart vi står i vår träning.

När jag var liten tävlade jag i hoppning med mina hästar. Medan andra ungar, och föräldrar oxå för den delen, sprang som yra hönor innan start satt jag på min häst och tittade lugnt över hoppbanan och bet på mitt spö. Ja hur äckligt det än låter så gjorde jag det. Ibland gick det bra, ibland gick det sämre. Jag hörde dock till dom där ungarna som FOR av hästen efter omhoppningen för att rusa bort och kolla hur det gick för dom andra. Gick det dåligt för dom, fick dom en sämre tid än jag så var jag iaf BÄTTRE än dom! 

Sen blev hästen sjuk. Hon vägrade ut sig på tävling efter tävling. Hon orkade inte. Tyvärr hade jag en förälder som inte var lika förstående över att hästen inte orkade mera utan jag fick hela skulden lagd på mig. HELA. Det var första gången jag oxå kände *jäkla häst, måste du vara sjuk?*. Hästen jag älskade av hela mitt hjärta, jag la över det jag fick över mig på henne. Än idag kan jag drömma om den hästen, hon var en sagohäst. Verkligen. 

Det fanns ungar som hade det betydligt värre. Fanns en förälder som det pratas om än idag, när det gick dåligt för hans ungar så piskade han först upp hästen sen upp ungen. Dom ungarna var väldigt sällan glada. Aldrig skulle jag säga. Som sagt, dom som var med ute på tävlingar då minns dom än idag.

När jag sen började tävla med hund så gick det spikrakt uppåt. Pang så var vi i trean. TROTS att jag fick påpekningar om att jag såg ut som en militär när jag gick fritt följ så var jag DÄR. Jag var nybörjare på att tävla med hund och jättenöjd. Jätteglad.

Det är väl egentligen när vi en gång har varit där som det börjar om igen. Man får den där tunga vikten på sina axlar. Det SKA gå lika bra IGEN. Det vi glömmer är att hundarna är inga maskiner. Dom har dåliga dagar och det har vi människor oxå. Och det är vår träning som bidrar till hur det går på tävlingarna. Det är väldigt sällan det går att skylla på nån annan.

Och så träningskompisarna som står utanför och kollar. Jag har ett minst sagt UNDERBART gäng med mig som faktiskt pushar på det som är BRA när man kommer ut från plan, men det finns dom som hela tiden fokuserar på det som är dåligt. Jo visst fick vi fina poäng MEN.....................

Jag är på VÄG att tappa min prestationsvikt. Den där som gör att det knyter sig i magen och att man mår illa och MÅSTE springa och kissa fem tusen gånger innan start. Men till det krävs ett gott träningsgäng och att man tänker på hur man tänker. Fokusera på det som är BRA, se misslyckandena som nåt att träna på och se framåt!

Men jag vet precis hur svårt det ÄR att komma ur den där cykeln. Känner sig så mesig och dålig när man går av plan efter ännu ett misslyckande, med vad det än må vara. Går jag på kurs vill jag HELST höra att allting är bra, det fanns en tid när jag skämdes för att höra om det som var dåligt. Samtidigt visste man ju att man hade problem med saker, det är ju därför man går kurs! Och visar dom inte sig där, hur ska man få hjälp? 

Vid nåt annat tillfälle var jag helt säker på att instruktören skulle ställa sig och skrika på mig vilken fantastiskt dålig hund jag hade. Där och då tänkte jag att jamen då tar jag mina saker och bara åker därifrån. Kan säga att instruktören skällde aldrig på mig och varför skulle den? Fanns inte nån som helst anledning. Svensk jantelag, även kallad prestationsångest talade. 

DU har betalt för tävlingen, DU har valt att åka dit och NI gör det för att det är roligt! DU och DIN hund, ingen annan!

tisdag 23 oktober 2012

Ännu blommar det!



Efter att ha gått och väntat och väntat och väntat så blommar den äntligen, min höstkrage som jag nöp ur den andra rabatten! I den rabatten verkar den dock inte helt trivas, i norrläge verkar den må bättre....i den andra rabatten är den nämligen hög och bara allmänt pesig medan den i norrrabatten har vuxit sig stor och tät och ser väldigt välmående ut...ser ut som en helt annan planta....

På andra sidan trappan står en höstgentiana och sträcker sina blåa klara klockor mot himlavalvet. 

Dom här sista dagarna vi har haft har varit helt underbara om ni frågar mig, INGET regn, visserligen inte nån sol heller men hög klar syrerik luft och härligt väder ute! Träden exploderar i färger och man vill bara vara ute!

Så vad passar väl bättre med en cykeltur i skogen mitt på dagen och sen lite lydnadsträning med Chili? Hon har nu fattat mitt stannakommando och även om jag säger kom, tips att inte förstöra fotgåendet, så stannar hon fint. Hon stannar faktiskt bättre då. Säger jag fot och säger stanna så sätter hon sig ungefär hälften av gångerna. 

Ska bli riktigt KUL att ge mig ut och tävla med henne igen, vi gjorde det idag, en hoppapport och lite fjärrdirigering. Fick tips av Emma hur jag ska få fötterna på plats där och det ska vi börja jobba med så smått i helgen. Matta fram! 

Efter ytterligare ett massagepass så börjar nu axlarna hämta hem sig igen, värker börjar släppa och inatt har jag sovit hyfsat iaf. Jätteskönt. Speciellt som jag inte har sovit en enda hel natt utan att vakna på ungefär ett halvår.....


Vi håller tummarna för mera goa höstdagar, med massor av klar luft och mycket syre!

Tjing!




lördag 20 oktober 2012

Jäklar vilket drag!


Titta så fint jag har fått av maken idag! och som Rose sa förra helgen, makarna lär sig en del genom att bara vara med i det sociala nätverket runt hundfolket, detta är ju som vilket tävlingshinder som helst med reglerbar höjd! Perfa!!!!! <3 p="p">

Så, idag efter att ha gjort dom vanliga stallsysslorna, sovit läääänge och varit i godisaffären så tog jag med mig två apportbockar, en i trä och en i metall, godis, bollar och fyra rutkoner ut och körde järnet.

Först fick Chili en genomkörare, en rejäl sån! Vi har idag kört fritt följ, hon har en enorm förbättring i sin kontakt och glädje nu! vi körde vanligt hopp, vi har kört apportering både med trä och metall och vi har kört ruta! 

Rutan är ju en sån wowupplevelse så det finns inte! När jag satt hos Anders Kjernholm i somras funderade jag lite på hur jag skulle lära in rutan på hundarna. Hos Ingela senare i sommar så ramlade plötsligt poletten ner. Jag skickar ju Chili på handtecken ut! Ska döpa om det så hon begriper att hon ska till rutan och lär sig skilja på det men just nu i inlärningen så ligger hon bara på linjen ut. Klockrent! och så stanna på det och jag har en hund som stutsar runt och stannar! Jäklar vilket drag!

Apporterna hämtar hon som ingenting och läggandet under gång är som en smäck! Ställandet haltar fortfarande lite men det ska vi sätta i veckan! Inga som helst problem, hon stannar ju! 

Mint då! Ja jag säger TACK Cecilia! FATTA vilket drag det blir när jag hetsade Mint i apporteringen! Tar du dom här nu då, hämtar du dom???????????Kööööööööööööööör! och hunden far ut och hämtar först STORA apportbocken och sen metallen som INGENTING! Vilken attityd, vilken känsla!!!!!!! Hon studsade fram i fria följet och stannar som en gudinna, lägger sig platt fall på läggandet! Helt jäkla ljuvligt! Rutan är det jag måste jobba på med henne, men hon fattar ju iaf att hon ska dit! och hon stannar! Ja om inte hönsen råkar passera precis när hon ska stanna klart....dom var lite fööör mycket störning!

Hoppet klarade Mint oxå galant, hopp sitt som är i tvåan! Chili gjorde hopp-apport idag oxå, första gången förstod hon inte redigt vad hon skulle men sen gick det som en susning! Fixar det morsan!

Chili krönte sedan detta med en fullpoängare, hon rullade sig i vildsvinsskit!

Ikväll har vi malt ner en väldig massa kött som legat ett tag i frysen plus maleköttet från älgen vi fick hem häromdagen. Blev en köttfärslimpa, en hel drös biffar fyllda med fetaost och tre lådor köttfärs till köttfärssås...gött att ha det gjort. Har bara en hög kvar i frysen därute sen...så himla skönt att ha och bara kunna göra ordning....................

Tjing! 

fredag 19 oktober 2012

Träning fortgår!


I brist på motivation för jaktträning så fortgår lydnadsträningen inomhus. 

Jag vill få till en bra kontakt på fria följet där Chili tittar på mig och jag använder nu mig själv som belöning. Funkar fint får jag säga, nästa steg är att flytta ut det. 

Vid ställandet arbetar jag med att ställa henne både vid sidan och framför mig från sättande och nu börjar kommandot stå falla ner på plats. Även när jag går ifrån henne, går runt henne, går tillbaka, går iväg igen, så står hon fint. Känns riktigt jäkla bra!

Mint fick sig en genomkörare idag på samma sätt. Och där ska Cecilia Klingberg ha en eloge! Jag har pipit bra till henne förut, nu bytte jag tonläge och det blev ett mer BRA, Cecilia vet vad jag menar! och det blev så BRA! Hon tog belöningen direkt och ooops fick vi upp tempot! Jeanette kan du komma ner och träna störning genast? ;O). blev så sugen på att bara sätta igång med den träningen genast! 

Åh känns bra inför nästa helg! Taggad max! 

Känns ännu bättre när vi fick stanna hemma från jakten idag pga mina trasiga axlar. Hoppas bara jag är kry så jag är sovbar nästa helg! 

Men nu verkar det lätta i lederna, smörjer hästliniment så jag luktar...arnica lång väg och menthol men det lättar skönt och smärtan har lättat. Stelheten är kvar men jag hoppas bli piggare lite till efter måndag och sen ska jag på en massage till på torsdag.....och så ska vi träna!

Imorrn får vi se om vi åker och kikar på jaktprov eller om vi väntar tills på söndag!

Ha en go helg därute!

torsdag 18 oktober 2012

Massage och hästliniment



En kropp ska bara fungera. Bara gå, lite som en bil. Inte göra ont inte protestera.

Igårkväll gjorde min kropp allt annat än det. Jag låg i sängen och vred mig av smärta i min vänsteraxel trots smärtstillande tabletter....

Behöver jag säga att jag inte kunde sova inatt heller? Hemskt!

Tack och lov finns det hjälp och lindring att få. Styrde kosan mot Göstorp idag och en annan massör än den jag brukar gå till eftersom min egen är på semester. Fick knådat och knådat och jodå där var det spänt och hårt, stenhårt! 

När jag klev upp från britsen snurrade hela världen. Hem och äta lunch, fixa i stallet och sen ge sig iväg med Hanna på ridning.

Ikväll har gubben masserat in hästliniment i dom trötta musklerna och se det var en härlig känsla!

Nu blir det vila i helgen och sen ska jag på ny massage på måndag, rensa lite till. Tror jag har burit på tonvis genom åren som nu ger sig till känna genom att kroppen protesterar. Det var vad hon sa till mig idag oxå, att det är kroppens sätt att säga att nu räcker det!!!!

Chili och jag har iaf fortsatt vår träning, nu ställer hon sig framför mig på kommandot stå och jag har börjat använda bra som belöning istället för leksaker. BRA och godis, så blir hon jättelycklig! Går framåt!!!!! I helgen hoppas jag få till ett pass på Halmstad brukshundklubb och på måndag ett till. På tisdag är det träning igen tillsammans med Ingela. Vi ska nog vara klara tills tävlingen på lördag, I hope! 

kram på er alla därute som stöttar mig genom min onda axel................igen! 



tisdag 16 oktober 2012

Helgens träning...inför tävling :O)

Foto; Hanna Nilsson

I helgen var det träning på schemat. Hade så sett fram emot detta, lydnadsträningen liksom kom av sig med Mints rädslor i våras. Det är lite så jag funkar tyvärr, minsta motståndets lag och annat som är roligare så ger jag mer eller mindre upp. Även om jag kan tala om för mig själv och vet vad orsaken är så är jag så LAT!

Men nu har jag känt att jag ska sätta igång Chili med lydnadsträningen igen, för att starta och ta mig uppåt framåt igen. Det är ju roligt, sjuhelsikes kul! Och som sagt jag är dessutom sån så jag tränar på det vi redan kan, fullt mänskligt men man kommer inte så långt. Annat var det med Tim, min första flatte, honom tränade jag allt jag inte kunde och helst lite till. Tog oss framåt uppåt!

Chili kan vara lite stökig att ha med sig på gemensamma träningar, men i helgen tog jag tjuren vid hornen. Vad fasen, om jag inte åker på träningar med henne, jaktträning gemensamma är INGA problem, lydnad känns hon som om hon skulle kunna bralla 1000 varv och lite till....men om jag inte åker på gemensamma lydnadsträningar, HUR ska vi ta oss framåt? ja inte vet jag. 

Som sagt, minsta motståndets lag. Känner mig som en motsträvig kärring.

Vi åkte. och det gick hur fint som helst. Ett härligt glatt gäng med hur många inputs som helst, alla hade olika *problem*, frågeställningar, funderingar, det är ju det man lär sig tonvis på, att titta på andra. Och framförallt ett gäng som ger, utan skrupler, som är raka ärliga och fantastiskt trevliga. Underbara människor!

Vi började med en platsliggning, som gick jättebra. Chili var lätt i magen när hon var yngre, minsta vink från nån annan så for hon upp. Nu låg hon som en stek på marken....tungt och lugnt. Störning ifrån att andra berömde, hundar som skällde, bekom henne inte det minsta. Låg jättefint.

Nästa moment sitt i grupp har hon aldrig gjort. Nånsin. Men hon satt fint, satt inte så länge eftersom jag inte ville utmana ödet men hon satt fint det hon satt och fick även här små störningar. Störning är bra!

I vår del av träningen sen så ville jag köra tre moment, fritt följ, inkallning och läggande under gång bara för att dom andra skulle se hur det såg ut och säga sin mening om vad som ska förbättras, hur vi ska arbeta med grunderna och hur vi ska gå vidare, belöningstrategi osv. Första strategin var leksak bort! och det är sant, vi testade och Chili är gladare för min röst än för leksaken. Passar mig utmärkt får jag säga...

Nästa var det där att jag nog inte ska vara rädd för att säga åt henne när det är fel. Många gånger blir jag lite osäker och tiger och blir förvirrad istället för att markera, nej nu gjorde du fel, nu gör vi om och gör rätt. Dom gånger jag faktiskt säger ifrån så blir det nästan alltid rätt efteråt. Alltså, inte vara förvirrad, vara tydlig. Tala om gör såhär, inte såhär. Var schysst mot hunden. 

Så, idag har vi kört ytterligare ett träningspass härinne. Tränat ställande, och fotgående. Arbetat med röst och godis. Tyvärr får jag ju inte använda rösten på tävling men ska komma på nån slags strategi för det oxå, för att inte hunden ska gå ner sig på tävling. 

Det ger hur mycket som helst att vara iväg på såna träningar, man blir trött i skallen och måste sortera sen men det ger precis hur mycket som helst! 

Nästa helg är det tävling, och då hoppas vi , att vi med minimalt med träning, hittar det där förstapriset i lydnad. Målet har jag redan satt, en titel som kallas SLch!



söndag 14 oktober 2012

Andra sidan...finns dom på denna sidan?


Denna söndagen har fått gå i hjälplöshetens tecken, där familjen har ställt upp till 500% för att vi ändå skulle få till det som var planerat i stora bitar.

En väninna till mig från Kungälv skulle komma på middag och maken hjälpte mig därför först med att förbereda maten till sagda middag...sen tog han, i ösregn, klövar och band och gick ut och la spår till våra valpköpare och deras vovvar....kände att det kanske inte var läge att stå och kasta nåt direkt idag med ond axel och helt mörbultad vänstersida....har dessutom ont i höger sida och höger höft. Hur det gick till vet jag dock inte, men ont gör det!

Dessförinnan skall sägas att samma make såg till så vi fick ner hö till stallet, där var inte så mycket som ett höstrå kvar....med gemensamma krafter fick vi av höt och in i stallet....

Igår var vi på middag hos grannen och blev sittandes och pratade en stund om andra sidan. Det där lite magiska syns det inte så finns det inte....

Har en väninna som skulle till ett medium och var VÄLDIGT skeptisk innan hon gick dit. Skulle hon få kontakt med sin pappa, skulle hon få kontakt med nån annan? När hon satt här så fick jag kontakt med pappan men var osäker på var det han? Mannen jag fick kontakt med ville helst inte visa sig nämligen, men där var NÅN....

Frågade henne därför hur gick det med mediet? Jodå, pappan hade visat sig....men varit väldigt svår att få fram, pga att han var rädd att hon skulle bli rädd.....ju mer jag upplever från andra sidan, ju mer magiskt är det och ju mer mörkrädd blir jag.....tänk vad min morfar kunnat berika mig med i livet om jag hade lyssnat på honom......maken frågade igår var har du din morfar då? När jag svarade att han är uppe hos oss....då tittade han med stora ögon och sa det börjar bli fullt av folk uppe i Tygared....jojo. 

och sen kan man ju undra. ni som följt bloggen vet att det stormat runt oss sista året, många människor har haft åsikter om mycket, åsikter som gjort att jag känt mig trampad på och till slut har jag känt att jag står i ett vägval. Hur mycket mer ska man orka ta?

Bad om en andlig vägledning och fick detta från just en andlig vägledare....
2 svärd

Du känner att du fått kompromissat alldeles för mycket i ditt liv och känt dig blockerad av allt. Du känner att du inte fått göra det som du tycker om. Du har inte fått utrymme för det du tror och vill satsa på. Det har varit mycket omkring dig och du tycker inte att du hunnit med det som du egentligen borde eller velat göra. Andra människor har tagit för stor plats i ditt liv. Detta har nästan bränt ut dig från båda hållen. Även om det har varit kul så har du kommit till en slutpunkt då du känner att du inte orkar hålla på så här längre. Du måste välja vad du vill göra. 

Du behöver nu en tid av lugn och harmoni. Ta dig tid att umgås bara med dig själv och sortera ut alla tankar som finns inom dig. På så vis kan du se vilka tankar som verkligen är dina egna. Du behöver inte känna allt åt alla hela tiden. Sortera ut sånt i livet som du inte behöver mera och sortera ordentligt och utifrån dina behov. 

Det man ger kommer tillbaka både på gott och ont. Det är helig lag. Så se nu till att göra saker som du tycker är kul. Se till att hitta en inre fred med dig själv. Och när du gjort detta så kan ingen rå på dig. 

Tänd två ljus, ett rött för dig själ och ett vitt för ditt andliga jag. Ta lite stearin från båda ljusen och blanda dem till en rosa liten boll. Du skapar då en rosa förening för sann kärlek. Spara bollen och ta fram den då och då för att minnas din sanna styrka.


Så, ikväll har jag tänt ett rött ljus, ett vitt ljus och kramat till en rosa boll. En rosa förening för sann kärlek. Den ligger nu på ett väldigt kärt ställe, för att påminna mig om min sanna styrka. 

Ha en fin vecka mina kära!

lördag 13 oktober 2012

Skrikont, igen!



Känns som om ont börjar bli en del av min vardag! En dålig del!

Idag var jag på lydnadsträning på Halmstad hundarena, ett gäng hugade hundmänniskor har dragit ihop en härlig helg med hundträning, inputs i mängder och roligheter. 

Igår kände sig Hanna inte bra så vi stannade hemma och softade i soffan och idag styrde jag kosan mot Halmstad istället. 

Och vad GÖR jag? Jo står på huvudet och slår i både axel och nacke! Min värk har ju vandrat från höger till vänster axel, inte helt oväntat enligt massören pga överbelastning, felbelastning, men iaf. Givetvis så ramlar jag på vänstersidan och när jag föll kändes det inte mycket men när jag väl satte mig i bilen och körde hem! Min nacke värker dessutom så det känns som om nåt nästan gått sönder....maken har dock masserat och känt men nej han säger att där känns allt som det ska.

Återstår att se hur nacken känns imorrn.

Så, det blir väl mera vila, mera lugn och ro och soffläge imorrn då istället för mera lydnadsträning....PEST!

Jag är så TRÖTT på att ha ont, trött på värk och smärta! TRÖTT!!!!!

Gonatt!

tisdag 9 oktober 2012

Stjärnklara kvällar och fyra äpplen...



Uppe i Husalt går familjen ko. Samma familj ko som för ett par år sen fick mig att lägga benen på ryggen och SPRINGA hem när tjuren blev alldeles tokgalen inne i hagen och jag såg framför mig hur han sprang genom stängslet och hela vägen ända ner till Tygared bara för att ha mejat ner mig halvvägs hem....

Iår är det bara fruarna kor och deras fyra kalvar som går uppe i hagarna i Husalt, ett väldigt mycket trevligare släkte.

Detta har jag dock inte insett förrän dom senaste veckorna så därför har jag nogsamt gått till hagarnas början men inte längre, skräckslagen för att behöva uppleva samma skräckscenario som för ett par år sen.

Jag är precis som ni kanske förstår hysteriskt rädd för kor. Jo det är faktiskt sant. Trots att vi själva haft kor så är jag hysteriskt rädd så fort en ko visar minsta ....snabbhet mot mig. Kan man säga så. Sålänge dom håller sig på sin kant är det okej men en ko som frustar och buffar då springer jag, fort!

Dom senaste dagarna har jag dock satt fart på kroppen igen och det innebär promenader upp och förbi husalt och idag när jag gick dit så hade jag fyra äpplen med mig upp för att se om jag kunde blidka damerna. Egentligen för att få lite närmre bilder på dessa små underbara kalvar som går i hagen. Dom är så söta med sina stora öron och stora öronlappar....ursöta!

Fyra äpplen dög gott till damerna och från att ha varit väldigt skeptiska så kom dom nästan hela vägen fram och tog små bitar av äpplena...inte hela vägen fram dock. Och när äpplena var slut, så gick vi var och en hem till sitt. Ja dom fortsatte sitt gräsätande och jag promenerade hem igen. 

Ikväll är det äntligen uppehåll, det är stjärnklart och en helt underbar kväll ute! Inget regn! Äntligen! Fler såna kvällar hitåt, tack! 

söndag 7 oktober 2012

Istället för en blomma...


Go söndag!

Hur har ni det därute i regnet? Nån mer än jag som är jättetrött på allt regn som faller från himlen? Är väldigt nöjd med mig själv som var ute och klippte vass i hagen igår när det öser ner idag....hemskt är det. Tråkigt och grått och allting är så blött! Sen känns det som om denna hösten vore den värsta men så läser jag i bloggen och inser att vi har faktiskt haft några blöta höstar förut oxå! så fort man glömmer!

Jag vågar knappt erkänna det men i vinter vill jag ha en sån där vit vinter med kyla och snö.....sist jag önskade mig det hade vi snö från november till mars....men jo jag önskar mig det :O)

I fredags hade vi gäster här och jag fick sånt härligt bröd som ligger på bilden här ovanför, så härligt uppskattat istället för en blomma! och så gott! Det ska jag baka själv så snart påsen jag fick är slut! Nyttigt för magen dessutom, med alla goa frön och fibrer!

Helgen har annars tillbringats klippandes gräs, Hanna har varit och ridit lektion på Susedalens ridklubb och igår eftermiddag var det mest tvtittande och stillasittande....jätteskönt!

Idag bakar jag Ciabatta, det blir lite jobb och så en runda i skogen naturligtvis med vovvarna, imorrn är det älgjakt så då får vi väl hålla oss ur skogen....

Ha en go söndag!

torsdag 4 oktober 2012

You belong to me....


Detta är min nya addict.....vi hörde den på Night of the proms i malmö förra helgen och jag har helt snöat in på denna helt underbara låt.....

Sen fick jag det här från maken på facebook igår....Du är det finaste som finns och det bästa heart
Så vad kan man mer än bli alldeles lyrisk?

Sista två dagarna har gått i ett huj men ser ut att bli ny bil för mig här nu ÄNTLIGEN är så evigt trött på min gamla som alltid går sönder!!!!! Eller gammal och gammal...den är väl inte jättegammal men jag är bara mest irriterad på den. Maken var med inne i stan igår och vi kikade på en bil när vi *ändå* var där. 

Dessutom handlade maken lampor till stallet medan jag var på kundbesök som han sen satte upp idag därnere, älskar dig min alldeles egen hjälte! <3 att="att" bara="bara" befrielse...helt="befrielse...helt" en="en" g="g" i="i" ljuvligt="ljuvligt" m="m" ner="ner" p="p" r="r" ren="ren" rker="rker" slippa="slippa" stallet="stallet">

Medan han satte upp lampor idag så körde jag röjsåg nere i hagen. Det blir fint, men gudars vad jag har ont överallt ikväll....hualigen.....

Bra träning.....och som sagt fint blir det. Men ska inte sticka under stol med att det är urtråkigt! Snart klart dock!

Idag har mina fina flickor haft avslutning på agilityn och mycket har hänt på dom här veckorna! Dom är fantastiskt duktiga och idag fick dom sin tävlingsbok tillsammans med tävlingsreglerna!    

Imorrn är det lektionsdags för Hanna hos Sofia igen, tiden går fort när man har roligt och roligare lär det bli imorrn, hon gillar Sofia! Själv ska jag åka och se om jag hittar Solhaga Stenugnsbageri under tiden.....

Helg imorrn, en lugn sådan i goda vänners lag! härligt!