Foto; Kitty Gustafsson
Denna lilla tjejen häruppe på bilden har förgyllt hela vår vecka här på gården. Lilla Coffee, dotter till vår Chili . ALLA och jag menar ALLA har berättat för mig hur glada dom är för sina valpar, hur mysiga dom är och hur goa dom är och hur glada dom har blivit för sina valpar. Det värmer givetvis en gammelmattes hjärta, man känner sig så stolt och så evinnerligen tacksam över dessa små liv som går på vår jord. Det känns lite som att det är mina små bebisar...
När vi fick frågan om vi kunde passa Coffee så tvekade jag inte en sekund, klart vi gör! Vi ställer upp i vått och torrt närhelst vi kan och ja jag måste säga denna ljuvliga varelse vet jag knappt hur jag ska klara mig utan när denna veckan är slut! Hon är så underbar! Hon har precis det där som vi önskade ur denna kullen, hon är glad, pigg och med på allting, hon har varit med och åkt bil, varit med vid skolan, hon har träffat andra hundar, vi har tränat på att hämta saker på vardagsrumsgolvet och vi har gått promenader. Hon sover fint på nätterna, äter som hon ska och fogar sig i precis ALLT men har en enorm vilja att vara till lags. Hon är helt underbar rent ut sagt!
Denna veckan som har gått har vi kämpat på med vår dirigering jag och Chili. Vi var hos Birgitta i måndags, jag var helt slut, milt uttryckt, när jag åkte hem. Men, som Birgitta sa, det var en bra träning. Ibland är det skönt med träningar som ger bara en sån där våg av att allting går finfint, men det är ju i sannhetens namn inte dom som driver oss framåt...eller hur? Många gånger tränar man för enkelt och är man som jag en rätt lat natur så tar det ett tag innan man ser det man gör fel.
Bland annat det där att sända längs vägen och höger vänster. Hur dum får man vara? Jag har varit jättenöjd med det. Hunden kan ju! Hon kan ut, hon kan stopp hon kan stanna och vidare ut hon kan höger vänster. Överallt. Ja där det finns en grusväg att sända medelst och en gata in i skogen. Men sen då? Inte alls.
Eller jo, hon har ett bra stopptecken. Hon är lättstyrd men hon har oxå en matte som är lätt förvirrad. Jag erkänner rakt av, jag tycker det är jättesvårt med dirigering. Men, vi kämpar! Dagen innan vi åkte till Birgitta fick jag ut en fyrkant likt den för två veckor sen och i söndags gick det fint.
Sen kommer jag till Birgitta och tappar fokus själv. Mycket för att jag funderar en hel del på när jag står där om jag gör rätt eller fel. Men jag är jättetacksam då för att jag har en sån rak mentor som faktiskt säger rakt ut vad jag gör fel och hur jag ska rätta till det.
Ytterligare två pass har det blvit. Det ska vara långa och det ska vara svåra. Så jag får jobba mig igenom det. Inte ta billiga vägen och kalla hem. Varför? Jo för att min hund är lite smartare än jag är, läs mycket, och har insett att funkar det inte så ska jag hem. Och då kommer hon hem. Basta. Lyssnar inte på nån signal på vägen hem heller. Jag ska hem! Punkt!
Så, första passet blev ute i andra hagen, hästarnas hage. Långa fina skick och där varvade jag att sända mot gammal punkt, stoppa, sända ut eller höger vänster. Och jo, det funkade. Nästa idag på promenaden och jo det funkar oxå. Det jag gör där som jag inte gör när jag är hos nån annan eller med nån annan är att jag faktiskt lägger upp planen innan jag gör träningen. Det är skillnaden. Men visst, det funkade fint. I helgen blir det värre längder, gubben ska få gå med ut och kasta ut dom, långa långa långa mot mörk bakgrund. Vi får se hur det går. Fördelen med att han är med ute är att jag får lite press på mig oxå. Det är bra!
Imorrn är det fredag, Hanna är ledig, det är min officiellt lediga dag oxå! Sovmorgon!
Ha en härlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar