Min älskade unge och jag! och ett par helt fantastiska grannar!

idag har varit en helt underbar dag! Det började iofs med snöstorm och vind som kom på tvären....

Men sen kom klockan halv tolv och Lena och Annette hämtade mig och Hanna för färd in till Halmstad. Där blev vi först sminkade och fixade och sen fick vi fota....fota fota fota....sitt så gör så, håll så sitt så....nej lite fram, nej lite bak. Hur jäkla roligt som helst! 87 bilder totalt blev det....sen skulle man sortera ut dom man inte ville ha.....men det slutade med att vi tog allihopa med oss hem till paketpris, hej och hå vilka roliga bilder!

Efter fotandet gick vi till Harrys och vräkte, bokstavligen vräkte, i oss kycklingvingar. Supergott! Lena bjöd sen på en smarrig dessert....mums! När vi sen mätta och nöjda skulle till bilen försökte vi komma ner i phuset på ett ställe...där var låst....nerkörslan till garaget var låst....så vi fick trava över torget, där satt en tjej i 14års åldern och rökte på nåt....till slut kom vi ner till bilen och körde hem!

TACK Lena för en helt ljuvlig dag och till min älskade unge, ja du är min älskade unge, en helt fantastisk liten tjej!!!!!!!

Ni andra alla mina nära och kära vänner, ha en skön lördagskväll!

Fredag!

visst är det väl ljuvligt det är fredag! innebär att imorrn är det lördag och sovmorgon! Imorrn ska jag och Hanna iväg till Halmstad och fotas tillsammans med Lena och Anette, ska bli sååå kul, sminkas och fotas! Hanna har längtat sen Lena kom och frågade om vi ville hänga på....ska bli sååå roligt! Efteråt ska vi gå på stan och äta på Harrys! Blir en supertjejig och supertrevlig lördag!

Sen på söndag ska Hanna till Mimmi och jag ska jobba! Det är slutet av januari och det märks väldigt tydligt att deklarationssäsongen närmar sig med stormsteg! Det som oxå är roligt är att jag har fått flera nya kunder bara den sista månaden! DET är superkul!

Idag var vi i skogen i eftermiddags och hämtade hem lite stockar jag och gubben min, han är så flitig ute i skogen! Blir så snyggt oxå! Efteråt var man så varm om kinderna så det kändes som om dom brann....

Och ikväll har samme sambo badat hund. Chili luktade pyton och fick hänga med husse in i duschen! Så skönt att slippa kände jag, jag får så ont i ryggen emellanåt när jag badar hundar...

Sen tror jag fakiskt vi får små februarilamm. Våra tackor gick ju med bagglammen, helt obesläktade med tackorna, i somras och jo jag tror faktiskt iaf en tacka är dräktig. Det eller vääääldigt tjock! Det är min favvotacka och hon brukar få megalamm och klara det fint så jo det hade ju varit kul! Kändes skönt i höstas att inte få några lamm men nu när man har så få tackor och andra börjar lägga ut bilder på sina så känner man att åååå vad mysigt!

och nu börjar det klia i fingrarna! Jag vill ut och laga staket, så tomatfröer, fixa landen, sätta ut blommorna, plantera om och fixa! Jag vill ha vår, NU!!!!! och så vill jag klart ha vår för att vi ska kunna fixa iordning stallet, vi ska måla vitt vitt vitt därnere, bjälkarna blir svarta och min älskade sambo har lovat sätta upp skivor så boxarna blir hela! Älskade sambo, du är toppen!!!!!! Guld värd! Det kommer att bli sååå fint! Vill komma igång och fixa därnere, det ska bli sååå roligt!!!! Åååå att få stå och köra in hela huvudet i en hästman igen....underbart!!!!

Önskar er alla en ljuvlig och helt underbar helg!!!!!!

Vem uppfann trimning?

inspirerad av Anna tog jag idag tag i båda hundarnas kloklippning och Mint gick som hejsan. Inga problem. Chili brukar faktiskt slita ner sina klor själv men idag så syntes det spår av att hon har gått i snön hela vintern och inte slitit ner sina klor alls så hon fick snällt ta plats i klippstolen hon oxå. Dvs i mitt knä. Chili är ju trimmad ett flertal gånger och brukar aldrig nånsin vara några problem men idag var hon av helt motsatt åsikt. Flattar SKA ha långa klor och flattar SKA ha tassar som ser ut som håriga valrossfötter!!!!! Det finns INGEN anledning att klippa håret på mina tassar!

Men så är det ju det där med mattar.....bråkar man med dom...då får man snällt sitta och bli klippt och putsad! Chíli och jag hade väl dock inte helt samma uppfattning om att resultatet faktiskt blev jättebra!

Sen tog jag borsten och gick ut till Figaro som satt på trappan och åt sin mat. Hmm...borsta? Varför då? Jag slickar av min päls själv! Men okej det var ganska skönt....gränsen gick dock när jag kom till en snuttra, då flyttade han sig en bit bort, sen kom han tillbaka igen och fortsatte äta. Efter en stund tyckte han dock att mammas pjåtande i pälsen var färdigt och satte sig på andra änden av verandan...nej riktigt så mycket du med varandra är vi inte ännu tycktes han säga....

Dagens putsande klart!

How wonderful life is......

ibland vill man bara hoppa och skrika av glädje, hjula hoppa högt och bara vifta ,springa rundor och bete sig allmänt galet.

Idag är en sån dag!

Efter att ha tagit rätt på dom allra sista detaljerna så skickade jag idag ett sms till Helen på stuteri Brandt att vi tar dom!

Så, i maj kommer dom, Zimone och Brandts Aniara kommer hem till Tygared!

Annie är damen till höger, finare än så kan man nog inte bli :O). Fleur upp i dagen!!!!

Ja här har vi en lycklig vecka och idag har vi fyllt frysen med häääärligt kokött!

Ha en fantastisk vecka mina vänner!!!!

Kramar till er alla!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ett par små detaljer till....

och den här damens släktingar i rakt nedstigande led flyttar till Tygared!

Ridturen idag gick som ni förstår helt galant, Hannas mungipor gick från öra till öra, ja det var TUR öronen tog emot! Hon skrittade travade och galopperade och det gick så fint! Zimone var inte riden på ett år och hon gick ändå som en gudinna, gjorde allt som hon skulle och gick nästan ner på tygeln! I henne kommer Hanna att få en sån toppenkompis!!!!!

Vi ska bara kolla ett par små detaljer till innan vi säger JA till denna helt fantastiska dam och hennes föl!

och som ni kanske förstår så är det Fleur på bilden och Zimone är hennes barnbarnsbarn....Annie är barnbarnsbarnbarn...om nån hade talat om det för mig i höstas när jag var hos Maria att det skulle bli såhär, då hade jag nog varit tvungen att nypa mig själv i armen!

Ha en härlig vecka mina vänner!

Tummen upp för dagen!

Vilken fantastiskt dag det blev! Men den började sådär. Skulle gå ner i hagen till korna för att mata in korna i ladan och kände nej jag tar en hink med mig och den andra får stå kvar uppe i backen, gav korna en näve med foder för att få försprång nerför backen och vad händer? Jo när jag har gått runt knuten till ladan, då går Stjärna helt sonika ut! Ställer hela huvudet i hinken....

Husse fick fart, vände hästtransporten men det gick inget vidare att få in henne i den där alls...så ner till ladan igen, matade in henne, för med en grind och så hämta transporten igen....och jo in i transporten gick fint, gick sådär att få fast henne och nej hon var väl inte helt jättenöjd och så märken på och så iväg! Det tog några timmar men oj vad skönt! Sen hos Niklas så inser man ju vilket proffs han är och att vi andra är nånstans i kategori....Ä? Han tog repet, tog kon, så kossan nu går vi in och så gick dom in! Satte fast henne och så var det bra med det! Hej och hå!

Efter en kopp kaffe där så for vi och handlade och sen hem, satte på middagen och medan vi lagade den så gjordes det iordning i köket, hela familjen gjorde världens städrace! och vi fick fodrat djur samtidigt...kohagen är så tyst och lugn nu så det känns som om där inte är några djur..

Ska villigt erkänna att jag var sketnervös och spyfärdig i morse men hade vår goa granne till hjälpa att hålla rep och sånt och då kunde jag ta det ganska lugnt....behövdes kan jag säga annars hade jag nog stimmat så det hade blivit för stimmigt!

Bjöd ovannämnda granne på middag och det visade sig att han fyllde år! Så hipp hurra till Göran och tack för hjälpen, tusen tack! Efter lite kortspel har han nu gått hem och vi andra, vi ska gona ner oss i soffan!

Imorrn åker vi till Zimone för provridning!

Ha en härlig söndag allihop!

Tjing!

Bävan.....

ikväll har jag en stor äcklig klump i magen.....imorrn ska damen längst till vänster lastas på ett släp för vidare färd mot slakteriet.....och hualigen jag bävar! Jag har världens ågren och skulle behöva sätta mig i ett hörn och meditera resten av natten känns det som...men då hade jag väl somnat på stallbacken imorrnbitti....och jag mediterar aldrig för den delen heller...men hade behövt ta mig ett moment....

Drog tre tarotkort bara för sakens skull och drog 6 i svärd, djävulen och fyra i bägare......mmm stämmer att jag vill bli av med dessa fyrbenta kor NU! Är sååå trött på dom! och deras krångel! Igår hade dom trampat ner en god del av stängslet på båda sidor, älgar hade hjälpt till mot skogen.....och idag gick hon helt sonika ur hagen när hon hade ätit. Alltså går hon inte ut för att hon är hungrig utan för att hon helt enkelt vill gå ut...det är så jobbigt! och jag bävar för att hon ska stånga sönder allt där är imorrn inklusive min sambo!

Har ringt grannen så han kommer iaf ner och hjälper oss.....ingen av oss är bläckfisk med åtta armar, hanna vill jag inte ha ut där och karln har lite mer muskelstyrka än jag...

Håll alla tummar tassar och tår imorrn är ni hyggliga för att detta går vägen och vi blir av med detta otyg till ko.....

Gonatt!

Vilken missräkning!

Vi skulle varit i Egypten i april. Varmt och skönt och soligt, gott och varmt och hur trevligt som helst! Men vad händer? Jo jag får ett mail. Hotellet är inte klart! och visserligen fick vi två andra alternativ men där är inget vattenland, inget sunwingkoncept.....uuuuuuuuuuuuuuuuuuuusch så trist! Vilken total missräkning!

Nu blir det jobb, träning och träning istället....och så lite ridning förhoppningsvis. Inte fy skam det heller iofs i den svenska våren!

Idag har det varit riktigt vårväder, satt på en hink idag och drack mitt kaffe vid en södervägg....det mina vänner minde om vad som komma skall!!!!!!!!!!!!

Under månen i januarinatten

Ikväll är det fullmåne.....en vacker stor fullmåne som lyser upp hela världen med sitt ljus i januarinatten. När jag körde förbi korna i hagen precis så var där nästan ljust som mitt på dagen....nästan.

Ikväll var det tänkt att vi några stycken skulle tända ett ljus klockan nio under månen, men vad händer? Jo hanna glömmer sina stövlar i kompisens bil och eftersom jag inte hade kompisens mammas mobil i min telefon så fick jag köra ner till andra sidan byn och hämta hannas stövlar.....som det kan bli!

Nåväl, det var vackert ute ikväll och minsann släpper inte snön lite mera nu...ikväll kändes det som vårväder ute.

Själv har jag medan hanna var på ridning suttit och jobbat.....det tar på både krafter och TID framförallt att jaga den där kon vi har som rymmer hela tiden, det var det första jag fick göra när jag kom hem från en kund idag. Det är så TRIST! Sambon sa att det är bara att gilla läget, kan säga att det gör jag INTE! Rymlingar har jag helt klart fått nog av! Inte nog med att hon lärt sig dumheter själv, hon har lärt den lilla nanna att man oxå kan gå genom tråden, nanna var halvvägs ute idag när jag kom hem och stod och åt på en tall. Någon skrev i ett inlägg här förra våren när Stjärna var ute att det var för bedrövlligt att man tänkte slakta en ko som rymmer för att stängslen var dåliga och jag kan bara nu säga att jag ångrar grymt att vi inte tog tag i saken då redan! Iår är hon större, ställer till med mer skada och tyvärr så kan jag inte skotta undan en meter snö från staketet, vi har fortfarande snö i kanterna som täcker en stor del av tråden vilket gör att tråden kortsluter och inte funkar som den ska. Nästa vecka åker sagda dam till slakteriet, det ska bli så SKÖNT!

La ut en hint till en kompis om dom andra två och kanske hade hon en köpare till dom. Vi håller tummen! Stenhårt!

Var rädda om varandra, själv har jag numera en liten röd skyddsängel som står här bredvid mig på skrivbordet, en liten röd ängel mot oro och rädslor, hon skänker glädje och frid...en sån borde alla ha.

Vi tänder ikväll ett ljus åt Frodo som fått lämna jordelivet alldeles för tidigt, vi tänker på honom och på hans familj som saknar en älskad familjemedlem....

Vårens planering

Ikväll tog jag mig i kragen och gick igenom jaktproven på SSRKs hemsida. Det är jakten vi kommer att prioritera i vår, för att få upp meriter på Chili och dessutom ska jag se till att gå dom där öppenklassspåren som hon redan är anmäld till. Plus eventuellt nån lydnadstävling för Mint. På Mint är det annars vallning härhemma som gäller så fort korna har åkt.

Vi fokuserade dels på dom särskilda proven och dels på workingtest, jag vill inte slita ut nybörjarklassen, vi ska gå kurs för Birgitta och på internat oxå och jag känner att det är bättre att fokusera framåt sen. Känns betydligt bättre att komma framåt. Vi har på nåt sätt legat på nybörjarklassnivå så länge nu så jag ska försöka och hoppas på att komma med på dom särskilda proven....

Igår styckade vi ko nummer ett, det var nog rätt nöjda människor som fick ner henne i sin frys. Känns bra.

Och så är det iaf bestämt, lilla Brandts Aniara kommer att flytta in i stallet här till våren så fort korna har åkt och stallet är inflyttningsklart efter vintern. Hon är inte avvand ännu så det är ännu så länge gott om tid. Men det är helt klart att hon kommer iaf och det är så himla roligt! Jag lär nog gråta en glädjetår eller två när hon kommer hem.....och så är frågan om mor följer med eller inte, det återstår att se på söndag, men Maria som har fött upp henne är helt säker på att hon kommer att bli en helt underbar läromästare åt Hanna, så ja vi håller en tumme! Tänk att få hem två generationer av Fleurs avkommor, det är nästan så man får nypa sig i armen, man tror nästan inte det är möjligt!!!!!

Ha en fortsatt härlig vecka mina vänner! Kram på er allihopa!

och snälla, skriv ett litet hej :O) det är så roligt när ni kommenterar! Stort som smått, allting är lika roligt!

Till min underbara familj, mina helt fantastiska föräldrar och min älskade sambo

ibland önskar man att man sa det oftare, och därför vill jag med detta inlägget säga till min helt ljuvliga familj, till mina helt ljuvliga föräldrar, dvs min mamma och *extrapappa* och till min helt underbara älskade sambo, jag älskar er alla, är jätteglad att jag har er, ni är bara bäst!!!!!!

Tack snälla ni för att ni finns!

och till mina vänner, TACK för att just NI finns!

Brandts Aniara

den här damen på bilden ovanför är Burton Flash, mamman till mitt sto Rolökke Fleur....när jag för ett tag sen satt och letade i blå basen så fann jag att Fleurs barnbarnsbarnbarn fanns i Slättåkra hos Maria Andersson. När jag letade vidare så fann jag att Zimone, Fleurs barnbarnsbarn, hade flyttat tillbaka till Ljungbytrakten och att man där hade fått ett föl på henne 2010, ett föl som hade Stackarps Peeron som pappa...

Frågan dök upp i mitt huvud, skulle det säljas tro? och var fick man fatt i säljaren? den som hade köpt Zimone?

Döm om min förvåning och totala lycka när jag sitter på självaste nyårsafton och hittar inget mindre än ovannämnda föl!

Jag ringde....ja...på nyårsafton!

Idag fick vi så till slut ihop det och jag och Hanna trotsade snöstormen och åkte till Stuteri Brandt utanför Lagan och kikade på Brandts Aniara. En helt ljuvlig liten varelse, så lik Fleur och så lik även Burton Flash...så helt ljuvlig! Kelsjuk och hur mysig som helst.....

Hanna ska provrida Zimone till helgen, vi håller tummar tassar och tår för att dom trivs med varandra!!!!

Lyckan är nästintill total!

Underbara Lotushallen!

Klicka på länken ovan och bara förundras....denna underbart jättefina inomhushall som ligger i Getinge!

Dit for jag och Mint för en stunds träning idag, Chili ville bokstavligen inte åka med! Hon kurrade ner sig under husses säng och sa NEJ jag ska stanna hemma! Men Mint hängde på!

Vi fick lyx idag, det var synd för Mia var tvungen att stanna hemma men lyx för mig och Mint att ha hela hallen för oss själva! Det var tasstarget, framsändande, tunnlarna, hinder, vändningar och lite apportträning :O).

Mint tycker det är sååå roligt, men matte hade ju glömt bort bollen idag!

Vi längtar sååå tills dess att det blir vår, barmark och vi kan träna hemma!!!!!!

Ha ett härligt veckoslut!

Ett väldigt säkert vårtecken!

idag är nog våren snart på ingång! Ett absolut dundersäkert vårtecken hittade jag, ett i varje hönshus idag, nämligen ägg! och i lilla hönshuset låg ett rätt litet ägg som jag inte alls kände igen, så det är nog en av unghönsen som har lagt! Yeeeeeehaaaa!!!!!!

och nog länger sig dagarna alltid!

Jag tog på mig mina gympadojjor idag när vi var ute jag och vovvarna, vi gick på den grusade vägen upp till grannbyn, där var halt men inte tillräckligt halt för att avskräcka, så skönt att slippa kängorna om bara så för en liten stund!

och så köpte vi årets första semlor idag, dom om nåt är ju vårtecken!!!!! och jo förrästen, pelargonerna sträcker på sig och en annan blomma jag har i fönstret har faktiskt börjat spreta ut små skott.....härligt!

Imorrn börjar allvaret här, Hanna börjar skolan igen! Inte sant, snart går hon i fyran! Halva trean är redan pass and gone...det är nästan otäckt så fort tiden går! och så ska hon börja rida dressyr imorrnkväll oxå, det blir spännande. Ikväll har hon hela slappat ihop i soffan, hon stängde av tvn och ligger och läser en bok....sååååå rofyllt!

Helt ljuvligt, våren är på väg!!!!!!

Det känns som om det blir en vår iår oxå!

Andas in.....andas ut.....

Hur många av er har ruskat på huvudet åt mitt förra inlägg? :O)

Först tänkte jag inte skrivit det alls och berättat om det men så har jag känt att jag behöver få det ur mig, behöver på nåt sätt få det ur mig och komma framåt....just den här typen av sorg har jag som sagt inte känt på många herrans år...

Och det var väl just mormor och morfar då. Mormor och morfar har alltid stått vid min sida, när nöden har varit som störst, då har mormor och morfar ryckt ut!

Att min morfar hade kontakt med både det ena och det andra det har jag ju redan berättat och när min farfar gick bort våren innan morfar gick bort då drömde jag tusen och en hemska mardrömmar, VARENDA natt! jag drömde om allt möjligt, men allting utspelade sig i hans sommarstuga.

När då morfar gick bort så kunde jag inte sova. Livrädd för att dom hemska mardrömmarna skulle haka fast i mig igen. Sorgen var öronbedövande, jag åt inte, sov inte och gick omkring som i dvala mest hela tiden. Det var då jag träffade honom första gången. Han kom till mig som en film som utspelades framför mina ögon och berättade, sittandes bredvid sin egen kropp, att det gjorde inte ont, jag bara somnade! så sov du oxå...

Sen sov jag...

Nästa gång jag mötte honom var en kväll när vår hund blev väldigt sjuk akut på kvällen och blev förlamad i bakdelen, natten innan nyårsafton...den natten låg jag och vägrade somna...Tim hade fått väldigt stark medicin och tänk om han dog där mitt i natten? Då uppenbarade sig morfar i dörröppningen, jag var klarvaken och kan väl säga att jag blev ännu mera vaken då...

Tänk er själva, en mörkrädd människa som inser att det står en avliden människa i dörren...tänk er den synen...och känslan som kryper genom kroppen!

Men samtidigt, jag har kunnat förneka mycket i mitt liv tidigare att nej det jag har hört är nog inte det min morfar sa...det jag har sett är inte heller det han sagt...men att förneka honom går ju faktiskt inte...jag kan inte förneka min egen morfar!

Den natten sa han till mig sov du, jag vakar. Morgonen efter flög mitt ex ur sängen, Tim sov jättehårt och han skrek han är död! Nej svarade jag han lever....sovandes....fick till svar att huuuuur kan du veta det? Ja vad skulle jag svara? Då hade morfar väckt mig.....jag sa precis det där och vi ordade inte mycket om det men visst levde hunden....

Mormor var inte direkt den vidskepliga typen. Därför blev jag väldigt förvånad en natt när jag vaknade och såg mormor ståendes i dörren....ingenting hade hänt, och jag blev som sagt väldigt väldigt förvånad. Mormor levde dessutom....

Kontakten med den andra sidan är inget som egentligen passar en mörkrädd människa alls....det får håren att resa sig i nacken....men samtidigt är det inget som skrämmer mig längre....det många avfärdar som trams eller vidskeplighet, ja vad ska man säga själv? Man vet att man inte drömmer, inte hallucinerar och att man är i högsta grad normal....

och efter min upplevelse häromdagen kan jag väl känna att det faktiskt känns bättre. För alla som inte haft djur vid sin sida så är nog även saknaden efter en katt nåt väldigt väldigt märkligt....men den finns där och ja som sagt jag kommer aldrig att få krama honom igen, aldrig att få känna honom buffandes på min kind. Det är nog det som känns värst. Vi vet alla att han var sjuk och att vi gjorde rätt som tog beslutet men det där att aldrig mera...det är hårt.

Linnea har börjat vakna till liv här iaf och det är skönt. Ett par dagar satt hon mest under soffan, åt inte, gick ingenstans och jag kände ska det sluta såhär? Man blir orolig för henne oxå....

Men, idag har solen skint från en klarblå himmel, fåglarna har kvittrat ,hönsen har gått på tur över tomten och snön är förvisso hal som snor men det känns verkligen som om det blir vår iår oxå! och DET är helt underbart!

Dessutom har jag fått ett kennelnamn godkänt, protesttiden har dock inte gått ut ännu, vi var och kikade på en häst igår, ja egentligen två men den senare glömmer vi, men vi hade en härlig dag tillsammans jag och Hanna!

Så, nu bestämmer vi, vi sträcker på oss, sätter på leendet igen, och bestämmer att solen kommer, våren är på väg!!!!!

Mellan dröm och verklighet....

jag går en stilla promenad med hundarna genom skogen....förundras över all snö, gläds med solen men tårarna rinner sakta längs med kinderna över sorgen av en saknad vän...

En vän som i sina barnsben älskade att springa med mig på promenader...han sprang och hoppade, fick stolleryck och kastade sig ner i sorkhålen och dansade rundor...

Hundarna springer framför mig och leker. Hoppar och stojar. Plötsligt stannar dom upp, snön faller från ett träd. Det är helt vindstilla ute, solen strilar mellan träden. Dom lyfter sina huvuden, där uppe på backen ser dom nåt. Jag tittar upp på kullen och ser det dom ser. Min glada katt hoppar och skuttar, glad över att ha fått tillbaka benens och kraftens vigör. Hoppar och busar i snön, titta morsan, snön är inte kall längre! Hundarna tittar förvånat och sen fortsätter dom springa längs vägen.

Jag stannar upp. Efter nån sekund är katten borta igen. Fortsätter gå, stannar upp och vänder mig om. I den gnistrande solen framträder ett kattansikte...stort som tallarna i skogen. Det framträder...och försvinner igen...jag är här hos dig tycks det säga....i samma stund som det försvinner lyfter en jättestor rovfågel med en vingbredd på långt över en meter...den lyfter sina vingar, flyger sakta över skogen, över där jag står, vänder och kommer tillbaka, flyger som en liten halvcirkel och ger sig sen av igen....

Jag och hundarna fortsätter vår vandring genom skogen. Tårarna faller. Även att budskapet är att jag inte ska vara ledsen, att jag ska vara medveten om närvaron så rinner tårarna i strila strömmar, saknaden blir enorm...

Det är då jag lyfter blicken och ser honom. Morfar kommer emot mig på vägen. En allvarlig blick och jag känner hans närvaro. Säger högt och där kommer morfar ja...och sen brister det. All saknad och all smärta bara väller ut. Då kommer det en människa jag inte har sett på många år. Det är mormor. Hon har den där typiska blicken hon hade när jag som barn mådde dåligt och var ledsen över nåt....hon ser förrästen ut som hon gjorde då oxå...inga stora rynkor, inget avmagrat ansikte. Bara mormor som tröstar. Jag står där på vägen, tårarna väller ut och jag inser där och då hur ont jag har i själen eftersom dom båda har kommit för att hjälpa mig och stötta mig.

Det tar en stund, sen känns det bättre. Jag inser att nej jag är inte ensam, dom finns ju här. Bara i en annan dimension. Jag vänder om och går hemåt igen, bort ifrån den delen av skogen där skuggan ligger, där solen inte når fram. När vi kommer till en krök sätter Mint av i full kareta. Findus är framför henne, han springer fort med svansen i vädret. Ropar på Mint och hon kommer tillbaka, ivrig att vända igen, mamma han är här i skogen!

Jag går sakta hemåt igen, det känns lite lättare nu. Dom är här, behöver jag dom så finns dom här. Allihopa. Smärtan är tung men den blir plötsligt ändå lättare att bära. Dom viker inte av, dom är här. Dom jag har älskat i hela mitt liv nästan. Jag hör deras steg en stund bakom mig, när jag vänder mig om tystnar dom, snön faller åter från träden och sen är allt som hörs bara solen som skiner mellan träden...

Väl hemma skiner solen. Det känns som om dom tunga snödimmorna inte är så tunga längre. Över ängen får jag syn på den stora rovfågeln. Jag ser hur den flyger framför mig, ut över ängen, den vänder, kommer tillbaka. För en sekund får jag en fasansfull känsla, tänk om den äter upp mina höns???? Slänger en blick på hönsen och när jag vänder mig om igen, så är fågeln borta....

Jag går in och huset som tidigare kändes väldigt tomt är fortfarande tomt, men närvaron finns där.....

Sorg....

dom senaste dagarna har varit som ett töcken för mig, jag är jättetacksam för alla ert stöd...det värmer...

Sorgen efter Findus är mycket större än jag själv hade kunnat ana, jag har haft djur i mitt liv i exakt hela mitt liv men jag har aldrig saknat någon ens i närheten så mycket som jag saknar Findus...

Anna skrev att jag ska bevara dom glada minnena tillsammans med Findus på ett speciellt ställe i mitt hjärta och ja många glada minnen genom åren har det blivit...

En gång kom han hem med en stor fiskmås, det måste ha varit sommaren 1999 då var han knappt ett år gammal...vet inte var han hade hittat den men ett tu tre sprang han på gräsmattan och lekte med den...det var en skön syn. En liten katt tillsammans med en stor fiskmås...

Hösten 1999 var dock mindre rolig, då kom jag hem en dag och han såg ut som om han gått en runda mot Mike Tyson....jag trodde han hade blivit påkörd men när jag lyfte honom var han full med blod undertill, alldeles sönderbiten och vi for till veterinären halvvägs mitt i natten....veterinären konstaterade att han har haft änglavakt som kom undan med livet i behåll....minkattack var diagnosen..dom hade öppnat minkfarmen i Glommen ett tag tidigare och vi fick bort många lösdrivande minkar till oss.

En gång tog jag med mig Findus på utställning. Hade ställt ut Sotis bland huskatterna tidigare nån enstaka gång med bra resultat och fick för mig att Findus oxå skulle få åka med. Det var på den tiden han faktiskt inte egentligen tyckte så mycket om andra människor så hur jag tänkte vet jag inte...men hur som helst allt gick jättefint och han gick till domarens val mellan två katter och hon höjde precis Findus mot taket och skulle säga att han vann när hans matte väser till domaren, dvs jag att nej han får inte vinna! Han klarar inte panelen! Domaren tittade lite förvånat på mig men han fick givetvis sin andraplacering, vad Findus själv tyckte om att mamma gjorde om honom till en andraplacering det vet jag inte....men det blev inte fler utställningar, jag blev så nervös!

Hösten 1999 flyttade vi allihopa hela familjen till Torup. Findus och Sotis och Fiffi fick en lucka och kunde gå ut och in i princip som dom ville. Findus har alltid varit katten som gick ut en kvart, kom in och sa hej, gick ut en halvtimma, kom in och kollade läget. Han har aldrig nånsin varit iväg i timmavis även om det ibland har känts som om han varit iväg alldeles för länge...

I Torup hade vi en damm...där i den dammen bodde där en snok och det var ingen liten snok, den var nog ungefär en meter lång knappt och ett par centimeter i diameter. Den var en skön syn där den simmade i dammen på sommaren. Findus han satt alltid vid dammen, han kunde sitta där länge länge och följa snoken med blicken...och jag skrattade alltid åt honom, du tar inte den...då får du hoppa i dammen och ta honom...

Ja skrattar bäst som skrattar sist...en dag när vi hade varit i affären och kom hem så satte jag matpåsen på vår köksö och så sa jag liksom för mig själv *där ligger där en orm* och sen bokstavligen skrev jag ut *DÄR LIGGER EN ORM!* Ja man kan ju tänka sig att Findus skrattade inombords då....han höll på att ge sin matte en större hjärtinfarkt...Det jag däremot skulle velat se var när dom måste ha hållt luckan och gått in med ormen, jag hade en lucka som jag valt ut med omsorg, en med extra magnet som inte skulle stå och blåsa...den luckan måste en katt ha hållt uppe med tassen medan en annan drog in ormen...tänk vilket sjå dom hade för att få in den kollossala ormen i köket!

När Hanna föddes så var Findus reaktion något oväntad....han hade ju alltid varit jättesnäll och jag tror aldrig den katten har gjort nåt elakt varken före eller efter och jag vet inte helt hans tanke med detta nu heller. Men en dag när hon satt i fåtöljen och jag minns inte om han kom gåendes eller hur det var men han satt där en stund och sen lappade han helt sonika till Hanna rakt över ansiktet! Utan klor och utan att göra nåt sen och han har aldrig rört henne sen, dom har alltid varit jättekompisar, men just den gången så gjorde han minst sagt en markering....

När Hanna var ett år ungefär flyttade vi från Torup och ner till Halmstad, där var alla katterna innekatter och vi började få problem med två av katterna, dom höll på att ta död på varandra. Bokstavligen. Som ett sista halmstrå ringde jag upp en kattpratare...på telefon! och jag kände när jag ringde, hur i all världen kan detta funka? Jag hade tidigare läst Mia Mattssons bok om att tala med djuren och varit väldigt väldigt skeptisk...sen samtidigt så var det efter jag hade mist min morfar och ja nånstans så kände jag väl att det är värt att prova...

Så jag ringde. Och det var ju inte alls Findus det handlade om den gången. Och efter att prataren hade pratat med dom två katterna som saken gällde, och jag kan säga såhär, att om inte det funkade, då är det ingenting som funkar! Hon berättade saker om mina katter som hon omöjligt kunde veta eftersom hon inte bara satt i telefonen, hon satt i telefonen uppe i jämtland och vi hade aldrig nånsin haft kontakt tidigare....men hur som helst, hon sa där sitter en katt till, i fönstret. Men han vill inte prata med mig, han tror inte på sånt där nonsens säger han. Ja nog var det min Findus i ett nötskal....

Ytterligare nåt år senare trodde jag första gången att jag skulle mista min gosse. Han var då 6 år gammal och en av katterna förstod jag hade nån slags problem, jag fann en konstig sörja i en vattenskål och nån kissade i hundens korg....nån dag senare så började findus låta när han skulle kissa och jag kände nej! han har urinsten! Men jag hade medicin hemma, Sotis hade haft det nåt år tidigare troligen, så jag gav honom medicinen och han verkade som om det löste sig och så tänkte jag jag ringer veterinären imorrn, detta var på kvällen. På morgonen kom Hanna utrusandes ur köket och skrek mamma mamma, Findus ramlar! Ringde då till Helsingborg som sa i luren, nu är det brådis och det är väldigt brådis, men kör för guds skull inte ihjäl dig på vägen hit! Kan säga att det gick undan! Även den gången fick vi komma in genast och ja vi satt och väntade en stund...sen kom veterinären...och när vi öppnade för Findus, så gick han ur lådan och tittade sig omkring, mjauade och sa ungefär *hej, vilket kul ställe, vad gör vi här?*

Han hade fått en mineralchock...

Åren här i Tygared var jag lite nervös för hur dom skulle bli...skulle han klara att gå ut igen efter så många flyttar? Men han har faktiskt, mot alla odds, levt ett prinsliv sina sista år...han har fått vara ute och inne, han har tagit sorkar och jo det har blivit ett par snokar till, varav en på köksgolvet, levande! som jag fick med hjälp av en stekspade ta ut ur köket...var ensam hemma så vad skulle jag göra? kunde inte gärna vänta tills nån kom hem...han har tömt sorkbon på sorkbon, han har jagat fåglar, inte en kyckling har han dock tagit för mig och inte en enda kaninunge har han tittat på, han har skött sig exemplariskt när vi har varit på semester, vi har vår goa granne att tacka för att hon har medicinerat honom medan vi varit borta och sanningen ska sägas att jag har varit mer nervös för honom och hans hälsa många gånger än för nån annan....men han har levt och sommaren som gick har varit toppen, han har verkligen varit i sitt esse. Letat sorkar och legat på bordet på altanen och solat, gått med mig och kikat i trädgården, kommit på inkallning med svansen stolt i vädret och varit väldigt social, han har alltid alltid befunnit sig i händelsernas centrum, han har suttit med på köksgolvet när man har varit i köket, kommit in på toaletten på nätterna när man varit på toa, som liten la han sig alltid på golvet i badrummet på en handduk när man duschade men öppnade man duschen så satte han svansen i vädret och gick iväg. Han har alltid alltid funnits där, och man har alltid haft hans ljus och ljud omkring sig, det har liksom aldrig varit riktigt tyst....han har pussats, suttit i knät och gosat, han har tröstat när man har varit ledsen, genom svåra stunder har han fått ta mer tårar än en näsduk, har fått lyssna på oändliga monologer och han har bara funnits där, han har lyssnat och tröstat. Varenda gång i måndags kväll när jag grät kom han och strök sig som om han sa jag är ju här...

När jag fick veta att Findus hade diabetes kom det som en chock. Att Sotis inte skulle bli så gammal det visste jag inom mig men jag har alltid trott att Findus skulle bli jättegammal..när jag så fick diagnosen diabetes och ställdes inför sprutor och jättekontroll då var det som om hela världen ramlade ner på mig....men trots att vi fick förvarnat oss att det kommer att bli dyrt! jättedyrt! han var ju oförsäkrad...så fanns där liksom aldrig nåt tvivel om att vi gör iaf ett försök....vi fick dock tabletter istället för sprutor bara för att se om dom hjälpte...men redan då hade jag bestämt mig för att vi ökar inte dosen, vi stannar här och blir han sämre så får han avsluta sina dagar, han ska inte behöva genomgå livets våndor för min skull....men han blev ju oxå bättre och det var som ett mirakel när han hade nästan normala värden....

Men när jag stod och plockade fram julsakerna så sa jag ändå till Findus, han satt på köksbordet och höll mig sällskap, så sa jag att nästa jul Findus, då är du nog inte kvar hos oss. Han tittade allvarligt på mig och tycktes säga att nej det är jag nog inte...och idag när jag har plockat ner julsakerna så var det tusenfallt jobbigt, det var som att plocka ner hela eran med honom. Dom två som jag har förlorat som har betytt mest för mig har båda gått i juletid och ja det var tungt....men vi har ljusen tända för att bringa ljus i sinnet, jag har plockat fram vitt och blått för att få frid i sinnet...och tillsammans med ett rött ljus som brinner hela dagen för Findus i köket så tar vi oss vidare, timma för timma. Men det är hårt.

Vi har delat många och långa stunder och i våra hjärtan kommer min älskade lilla Findus alltid alltid att finnas kvar! Det finns inte en katt i världen som kan ersätta honom och jag kommer alltid att ha honom närmast mitt hjärta, alltid, för evigt!

Dom här dagarna har vi gråtit många och långa stunder, tårarna har varit med mig mest hela tiden och vi gör allt för att hitta lite ljus i hjärtat, Findus hade inte velat ha oss gåendes här gråtandes...sambon har fått torka både tårar och hålla om och trösta, han och Findus hade blivit ett riktigt radarpar sista tiden...man är såna här stunder glad för sin familj, glad för sina vänner och bloggen här är ett sätt för mig att tömma ur alla känslor och all sorg...jag är så glad om ni ens orkar läsa hälften....Till er alla från oss, ett varmt tack för ert stöd i vår stora sorg!

Vi har tänt ett ljus idag...

för vår älskade Findus.....R.I.P min älskade katt....

En vän till mig skrev för ett tag sen, att mista ett djur är fruktansvärt, att mista ett barn är obeskrivligt...hon hade mist en kär fyrbent vän och skrev att detta var nånting mitt emellan....jag skulle inte kunna formulera detta bättre själv idag hur jag känner det...

Att mista en kär älskad vän river djupa sår i själen, sår som just nu känns som om dom aldrig nånsin kommer att läka...man kan tycka det är dumt att skaffa djur, sambon sa häromdagen att det är fördelen med att inte ha några djur, man slipper genomlida detta....och visst har han rätt...men är det inte bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls? Jag skulle inte vilja byta bort mina 13 år tillsammans med Findus för allt guld i hela världen...djuren för mig är så mycket mer än bara djur, dom gör att mitt liv är fullkomligt, men när man då står där på yttersta trappsteget och måste säga farväl, då gråter det i hela hjärtat...

Igårkväll gick Findus omkring här som vanligt, han pratade, mjauade och han strök sig runt benen. Det var just det som var så typiskt för honom, han var ständigt närvarande. Han tycktes kunna sova djupt, när kylskåpsdörren öppnades fanns han där på ingen tid alls! Han kunde vara ute i 10 minuter och komma in med en jättesork, han skrek alltid när han kom hem med saker och fram till i höstas hade jag fortfarande inte lärt mig vad ljudet betydde helt utan rusade varenda gång och mötte honom, vad har hänt? Synen att han kom med rakt uppsträckt svans när man ropade på honom, här är jag mamma! När man hade honom i knät så buffade han alltid med sitt lilla huvud mot mitt ansikte, man fick liksom aldrig nog av den lille herrn...

Därför var det väl oxå självklart att vi skulle göra ett försök med medicinering när han fick sin diabetes för två år sen. Det fanns liksom aldrig nån tvekan...kosta vad det ville...och det var en nervös stund den där gången vi första gången efter att ha börjat med medicinerna var nere och tog nya prover. Proverna visade - Findus var bättre! Sockret var på väg ner! och på den vägen har det varit hela vägen, varje gång vi har varit där så har det gått ständigt neråt! Majbritt har kallat honom mirakelkatt på ett möte och glädjen visste inga gränser!

Men nånstans som Majbritt sa idag, vi har ju vetat att bortom glädjen, en dag kommer den...dagen då han blir sämre igen. Jag hade en förhoppning när jag skaffade min första katt att dom skulle leva tills dom var minst 20...Sotis blev 8...Findus blev 13. Nästan.

Det var en lång och väldigt jobbig tur ner till Helsingborg idag men jag skulle inte ha velat stå hos nån annan med mina tårar och min sorg än just där och just med Findus alldeles egen veterinär Majbritt. Eftersom jag vet att hon har varit härinne och kikat så hoppas jag att hon ser även detta, och det jag vill säga är att bättre veterinär än dig Majbritt får man leta efter! En veterinär med ett så stort hjärta och så stort engagemang, ja det har varit ett stort stöd hela vägen!

I rummet där vi visades in idag var det vackert, otroligt vackert med tända ljus, matta på golvet, matta på bänken och nertonad belysning. Inga slangar och sladdar, inga som jag kallar det grislampor som skriker ut sitt ljus....Findus han har från första stund trivts i Helsingborg, han har alltid varit väldigt snäll och duktig på undersökningarna och idag hoppade han ner från sin gråtande mattes knä och gick på undersökningstur. En stund innan Majbritt kom in så kom han och jag tog upp honom, han satte sig tillrätta i knät och tycktes säga *så, nu är jag färdig*. Han spann inte, han bara satt där med en väldigt allvarlig min. När Majbritt kom in hade han dock bestämt sig för att ta en tur på golvet till....

Men i mitt knä sen, i min famn med huvudet på min arm, somnade han sedan in, väldigt lugnt och väldigt stilla. Jag satt och småpratade med honom hela vägen in i sömnen, strök honom på kroppen strök det lilla huvudet....sen stod vi stilla tillsammans jag och Majbritt i väntan på att det lilla hjärtat slutade slå....Det kändes ändå som om han var nöjd, han hade gjort sitt.

Jag fick ta hem honom igen i en jättefin vit kartongkista, hem till Tygared igen där han ska få en fin grav till våren. Han fick med sig sin filt att ligga på, den varma goa filten och väl hemma skrev Hanna en jättefin liten lapp till honom där hon skrev *hejdå Findus, vi älskar dig! önskar hela din familj*, han fick en liten nalle med sig på färden och Hanna tog farväl, hon klappade och pussade på honom och tog ett ordentligt farväl.....

Vi kommer alla att sakna Findus väldigt väldigt mycket, han betyder mer för mig än jag nånsin kan beskriva och såret jag har i själen kommer att ta tid att läka...att aldrig får krama honom mera, att aldrig känna det där buffande huvudet mot min kind och framförallt så är här så tyst....så tyst så tyst. Ingen som pratar, ingen som mjauar...Tomheten är ekande....jag har inte ord att beskriva hur ont det gör.....

Jag vill sända ett stort och väldigt varmt TACK till personalen i Helsingborg och framförallt då till Majbritt, vi hade köpt en present åt Majbritt, vi köpte den långt innan jul och den har funnits i mina tankar sen vi var nere sist och tanken var ju att hon skulle fått den under glada former...men hur det var så kände jag ändå att hon skulle ha den för hon har betytt så väldigt mycket för oss dom sista åren. Dessutom ett stort TACK till Lena, vår kära granne som tog hand om Hanna medan jag var borta, det blev övermäktigt för Hanna iallafall och hon valde att stanna hemma för att sedan ta farväl hemma istället. Livet går vidare, en dag i sänder, men i våra hjärtan där kommer Findus alltid alltid att finnas kvar...vi älskar dig vår pojke och vi saknar dig oändligt mycket!

REGNBÅGSBRON

På den här sidan himlen finns en plats som kallas regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,

så kommer det till Regnbågsbron.

Där finns det ängar och kullar för våra vänner att

att springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat vatten och solsken,

och våra vänner har det varmt och skönt.

Alla som varit gamla och sjuka,

blir återställda till hälsa och vigör,

de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,

precis som vi minns dom i våra drömmar.

Djuren är glada och lyckliga, allt utom en liten sak,

de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvugna att lämna kvar.

Alla springer och leker tillsammans,

men en dag kommer någon av dom att stanna upp och se bort i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva och kroppen börjar skälva,

Han springer plötsligt från gruppen, flyger över det gröna gräset.

Hans ben bär honom fortare och fortare,

Han har sett dig och du och din speciella vän återförenas lyckliga för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte

du smeker på nytt det älskade huvudet,

och du ser ännu en gång in i dom tillgivna ögonen på din älskade vän,

som så länge varit frånvarande i ditt liv,

men som aldrig har lämnat ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

(författare okänd)

Ljuset kommer tillbaka....

Ja nog kommer ljuset tillbaka alltid! Det blev väldigt uppenbart även idag att inte solen försvann och allt ljus redan klockan fyra....halv fem var det fortfarande lite halvljust ute, härligt härligt!

idag hade vi en underbar runda i skogen jag och tjejerna, vi tränade och Chili fick sitt första jaktträningspass för året, gissa om hon var taggad! Man såg på hela hunden att hon kopplade på skallen och bara jobbade! Gjorde rakt ut och dirigering och ja jag tror pausen har gjort susen för oj vad hon flög ut och flög ut på sidorna, tog mina signaler galant! Dom har fått vila ganska länge både hon och Mint nu ju iaf från vanlig lydnad och jaktträning.

Mint fick framsignaler, kommandot fram och så bollen. Så härligt att se, sååå roligt, och så busade vi till det som galningar uppe i skogen! Tur igen ser oss :O)

Sista tiden har jag läst en del nydanande böcker inom hunderiet. Fick lite gnista igen att läsa nytt när Kenth Svartbergs bok kom ut och sen läste jag om Anders Hallgrens bok av bara farten, Alfasyndromet. Det är lustigt det där, Kent har ett ordspråk som säger att om du alltid går i dina egna fotspår, då kommer du ingenstans. Jag tycker det ordspråket är underbart. I Anders bok står det att det viktigaste vi har är just vidareutbildning av våra instruktörer, för att hålla oss ajour...på Fanny Gotts sida har hon öppnat en diskussion om vetenskapligheten i vår hundträning.

Det jag fastnade för bland annat i Kents bok var just det där att vi många gånger förmänskligar våra hundar, på gott och ont, men att vi när vi tränar och arbetar med våra hundar gärna kan så att säga vara hundens röst, omhunden var en människa, vad skulle den säga nu? Jag har tänkt på det flera gånger sen jag läste boken och jag måste säga att det på nåt sätt underlättar. Sätta sig in i hundens sits på ett väldigt mänskligt sätt. Sen anser inte jag att man i alla lägen ska förmänskliga hunden men det kan vara en vägvisare åt vilket håll man tänker.

Jag ser verkligen fram emot att få lyssna på Kent live, det ska bli såå roligt!

Ikväll när gubben åkte till jobbet kom en stackars karl som hade kört fast i snön och ville bli utplogad men Mattias skulle ju som sagt till jobbet...det där var tre timmar sen och den stackarn sitter fortfarande i skogen och gasar....uscha!

Och på fredag lördag ska det äntligen bli av! Korna åker! Yippie!!!!

och i veckan ska jag åka och kika på ett föl som har min Fleur som mormorsmor tror jag det blir, det fölet är till salu och jag skulle såååå jättegärna vilja köpa henne!!!!! Hon är Fleur upp i dagen dessutom!!!! Vill ha vill ha vill ha vill ha!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nu mot tvsoffan!

Tjing!

Nytt år, nya möjligheter!

Välkommen till 2011, ett helt nytt år, helt blankt, fyllt med nya möjligheter! Onekligen lite spännande! Vi åkte hem inatt till strilande ösregn och töväder, i morse när jag steg upp halv tio så sken solen från en helt klarblå himmel, det var fruset och snorhalt ute!!!! men ack så skönt! och ja det må låta nojjigt men jag fick lite vårkänslor idag! Man kände nästan hur ljuset faktiskt välkomnade en in i 2011! Det var härligt! Fick rensat hönshus och fixat lite, det är rätt skönt att gå och bara småplocka när det är sånt underbart väder ute! En långpromme i skogen har vi oxå hunnit med idag!

Igår fick jag bakat ännu ett bröd, jag jublar över Helene Johanssons bok, bröd från brunkebergs bageri!

Denna boken är helt underbar! Jag läste den från pärm till pärm när jag fick den och sen har jag bakat bröd! Goooooa bröd som hela familjen jublar över! Igår gjorde jag ett skållat bröd, skållade fint rågmjöl och vatten för några dagar sen och bakade igår, jättegott! Inser att misstagen jag har gjort tidigare har varit många och lååånga! Bland annat har jag kört degen för lite i maskinen, den ska arbetas väldigt mycket längre än jag har gjort, tidigare har jag kört 2-3 minuter i maskinen, nu kör jag en kvart! Sen har jag alltid trott man får saftigare bröd av fil och yoghurt, tvärtom får man limpor som är kompaktare! Nu kör jag hälften gammal fil, hälften vatten! Resultatet blir luftiga jättefina limpor! Heja heja säger jag bara, vilken bok!!!!!!

Nu har det ramlat in vad som komma skall i mitt huvud oxå men igåreftermiddag trodde jag nästan att han skulle falla ihop katten, han hade ett verkligen downanfall, han var helt off och bara låg, spann inte när jag tog upp honom. Vi skulle precis åka då och han gick iväg för egen maskin sen inatt var han pigg som vanligt men i morse var hela lådan nerkissad. Det känns lite som en lättnad att vi faktiskt ska göra detta, jag vet att jag kommer att tycka det är urjobbigt men det kommer ändå att kännas som en hel befrielse det är jag helt övertygad om faktiskt....

Ha en riktigt härlig söndag, vi hoppas på fint väder och en stor go gul sol på himlen!!!!!!