tisdag 4 januari 2011

Vi har tänt ett ljus idag...

för vår älskade Findus.....R.I.P min älskade katt....

En vän till mig skrev för ett tag sen, att mista ett djur är fruktansvärt, att mista ett barn är obeskrivligt...hon hade mist en kär fyrbent vän och skrev att detta var nånting mitt emellan....jag skulle inte kunna formulera detta bättre själv idag hur jag känner det...

Att mista en kär älskad vän river djupa sår i själen, sår som just nu känns som om dom aldrig nånsin kommer att läka...man kan tycka det är dumt att skaffa djur, sambon sa häromdagen att det är fördelen med att inte ha några djur, man slipper genomlida detta....och visst har han rätt...men är det inte bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls? Jag skulle inte vilja byta bort mina 13 år tillsammans med Findus för allt guld i hela världen...djuren för mig är så mycket mer än bara djur, dom gör att mitt liv är fullkomligt, men när man då står där på yttersta trappsteget och måste säga farväl, då gråter det i hela hjärtat...

Igårkväll gick Findus omkring här som vanligt, han pratade, mjauade och han strök sig runt benen. Det var just det som var så typiskt för honom, han var ständigt närvarande. Han tycktes kunna sova djupt, när kylskåpsdörren öppnades fanns han där på ingen tid alls! Han kunde vara ute i 10 minuter och komma in med en jättesork, han skrek alltid när han kom hem med saker och fram till i höstas hade jag fortfarande inte lärt mig vad ljudet betydde helt utan rusade varenda gång och mötte honom, vad har hänt? Synen att han kom med rakt uppsträckt svans när man ropade på honom, här är jag mamma! När man hade honom i knät så buffade han alltid med sitt lilla huvud mot mitt ansikte, man fick liksom aldrig nog av den lille herrn...

Därför var det väl oxå självklart att vi skulle göra ett försök med medicinering när han fick sin diabetes för två år sen. Det fanns liksom aldrig nån tvekan...kosta vad det ville...och det var en nervös stund den där gången vi första gången efter att ha börjat med medicinerna var nere och tog nya prover. Proverna visade - Findus var bättre! Sockret var på väg ner! och på den vägen har det varit hela vägen, varje gång vi har varit där så har det gått ständigt neråt! Majbritt har kallat honom mirakelkatt på ett möte och glädjen visste inga gränser!

Men nånstans som Majbritt sa idag, vi har ju vetat att bortom glädjen, en dag kommer den...dagen då han blir sämre igen. Jag hade en förhoppning när jag skaffade min första katt att dom skulle leva tills dom var minst 20...Sotis blev 8...Findus blev 13. Nästan.

Det var en lång och väldigt jobbig tur ner till Helsingborg idag men jag skulle inte ha velat stå hos nån annan med mina tårar och min sorg än just där och just med Findus alldeles egen veterinär Majbritt. Eftersom jag vet att hon har varit härinne och kikat så hoppas jag att hon ser även detta, och det jag vill säga är att bättre veterinär än dig Majbritt får man leta efter! En veterinär med ett så stort hjärta och så stort engagemang, ja det har varit ett stort stöd hela vägen!

I rummet där vi visades in idag var det vackert, otroligt vackert med tända ljus, matta på golvet, matta på bänken och nertonad belysning. Inga slangar och sladdar, inga som jag kallar det grislampor som skriker ut sitt ljus....Findus han har från första stund trivts i Helsingborg, han har alltid varit väldigt snäll och duktig på undersökningarna och idag hoppade han ner från sin gråtande mattes knä och gick på undersökningstur. En stund innan Majbritt kom in så kom han och jag tog upp honom, han satte sig tillrätta i knät och tycktes säga *så, nu är jag färdig*. Han spann inte, han bara satt där med en väldigt allvarlig min. När Majbritt kom in hade han dock bestämt sig för att ta en tur på golvet till....

Men i mitt knä sen, i min famn med huvudet på min arm, somnade han sedan in, väldigt lugnt och väldigt stilla. Jag satt och småpratade med honom hela vägen in i sömnen, strök honom på kroppen strök det lilla huvudet....sen stod vi stilla tillsammans jag och Majbritt i väntan på att det lilla hjärtat slutade slå....Det kändes ändå som om han var nöjd, han hade gjort sitt.

Jag fick ta hem honom igen i en jättefin vit kartongkista, hem till Tygared igen där han ska få en fin grav till våren. Han fick med sig sin filt att ligga på, den varma goa filten och väl hemma skrev Hanna en jättefin liten lapp till honom där hon skrev *hejdå Findus, vi älskar dig! önskar hela din familj*, han fick en liten nalle med sig på färden och Hanna tog farväl, hon klappade och pussade på honom och tog ett ordentligt farväl.....

Vi kommer alla att sakna Findus väldigt väldigt mycket, han betyder mer för mig än jag nånsin kan beskriva och såret jag har i själen kommer att ta tid att läka...att aldrig får krama honom mera, att aldrig känna det där buffande huvudet mot min kind och framförallt så är här så tyst....så tyst så tyst. Ingen som pratar, ingen som mjauar...Tomheten är ekande....jag har inte ord att beskriva hur ont det gör.....

Jag vill sända ett stort och väldigt varmt TACK till personalen i Helsingborg och framförallt då till Majbritt, vi hade köpt en present åt Majbritt, vi köpte den långt innan jul och den har funnits i mina tankar sen vi var nere sist och tanken var ju att hon skulle fått den under glada former...men hur det var så kände jag ändå att hon skulle ha den för hon har betytt så väldigt mycket för oss dom sista åren. Dessutom ett stort TACK till Lena, vår kära granne som tog hand om Hanna medan jag var borta, det blev övermäktigt för Hanna iallafall och hon valde att stanna hemma för att sedan ta farväl hemma istället. Livet går vidare, en dag i sänder, men i våra hjärtan där kommer Findus alltid alltid att finnas kvar...vi älskar dig vår pojke och vi saknar dig oändligt mycket!

REGNBÅGSBRON

På den här sidan himlen finns en plats som kallas regnbågsbron.

När ett djur som varit särskilt betydelsefull för någon dör,

så kommer det till Regnbågsbron.

Där finns det ängar och kullar för våra vänner att

att springa och leka tillsammans.

Där finns tillräckligt med mat vatten och solsken,

och våra vänner har det varmt och skönt.

Alla som varit gamla och sjuka,

blir återställda till hälsa och vigör,

de som varit skadade eller handikappade blir friska och starka igen,

precis som vi minns dom i våra drömmar.

Djuren är glada och lyckliga, allt utom en liten sak,

de saknar alla någon väldigt speciell som de varit tvugna att lämna kvar.

Alla springer och leker tillsammans,

men en dag kommer någon av dom att stanna upp och se bort i fjärran.

Dess klara ögon är intensiva och kroppen börjar skälva,

Han springer plötsligt från gruppen, flyger över det gröna gräset.

Hans ben bär honom fortare och fortare,

Han har sett dig och du och din speciella vän återförenas lyckliga för att aldrig skiljas igen.

Lyckliga kyssar regnar över ditt ansikte

du smeker på nytt det älskade huvudet,

och du ser ännu en gång in i dom tillgivna ögonen på din älskade vän,

som så länge varit frånvarande i ditt liv,

men som aldrig har lämnat ditt hjärta.

Sen går ni över Regnbågsbron tillsammans...

(författare okänd)

6 kommentarer:

  1. Mina tankar finns hos er..vilket värdigt slut så fint och vilken underbar vet.

    Många varma kramar vännen!
    wivi

    SvaraRadera
  2. Jag orkar inte läsa allt du skrivit just nu. Jag gråter. Tänder ljus till er i kväll och skänker er lite tröst i er stora sorg.

    Kram från en sorgsen Lilitha

    SvaraRadera
  3. Jag brast i gråt när jag läste detta. Det är ett otroligt känsligt ämne. Jag tackar för varje dag jag får ha mina älskade katter hos mig. Jag hoppas jag får behålla dem lika länge som du fick ha lilla Findus, och att vi får lika många fina år tillsammans.

    Sänder dig en hälsning och styrkekram!

    SvaraRadera
  4. Här är en länk till en bra bok om kontakt med andra sidan. Kommer ett litet inlägg om det i morgon. Men här är länken.

    http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9153431316

    Findus är med er...det vet jag.

    Fortarande en sorgsen Lilitha

    SvaraRadera
  5. Oj.....
    Det var inte lätt att läsa allt på en gång. Ja gfick gå iväg ett par gånger för att hämta styrka...
    Sorgligt men ändå så vackert och värdigt slut på ett värdefullt liv!
    Vilken veterinär! Sånna växer inte på träd!
    Hon är värd alla fina ord för hennes sätt att respektera.
    Det här är det svåraste med djurlivet...
    Kram & jag tänker på er i er svåra stund.

    SvaraRadera