torsdag 6 januari 2011

Sorg....

dom senaste dagarna har varit som ett töcken för mig, jag är jättetacksam för alla ert stöd...det värmer...

Sorgen efter Findus är mycket större än jag själv hade kunnat ana, jag har haft djur i mitt liv i exakt hela mitt liv men jag har aldrig saknat någon ens i närheten så mycket som jag saknar Findus...

Anna skrev att jag ska bevara dom glada minnena tillsammans med Findus på ett speciellt ställe i mitt hjärta och ja många glada minnen genom åren har det blivit...

En gång kom han hem med en stor fiskmås, det måste ha varit sommaren 1999 då var han knappt ett år gammal...vet inte var han hade hittat den men ett tu tre sprang han på gräsmattan och lekte med den...det var en skön syn. En liten katt tillsammans med en stor fiskmås...

Hösten 1999 var dock mindre rolig, då kom jag hem en dag och han såg ut som om han gått en runda mot Mike Tyson....jag trodde han hade blivit påkörd men när jag lyfte honom var han full med blod undertill, alldeles sönderbiten och vi for till veterinären halvvägs mitt i natten....veterinären konstaterade att han har haft änglavakt som kom undan med livet i behåll....minkattack var diagnosen..dom hade öppnat minkfarmen i Glommen ett tag tidigare och vi fick bort många lösdrivande minkar till oss.

En gång tog jag med mig Findus på utställning. Hade ställt ut Sotis bland huskatterna tidigare nån enstaka gång med bra resultat och fick för mig att Findus oxå skulle få åka med. Det var på den tiden han faktiskt inte egentligen tyckte så mycket om andra människor så hur jag tänkte vet jag inte...men hur som helst allt gick jättefint och han gick till domarens val mellan två katter och hon höjde precis Findus mot taket och skulle säga att han vann när hans matte väser till domaren, dvs jag att nej han får inte vinna! Han klarar inte panelen! Domaren tittade lite förvånat på mig men han fick givetvis sin andraplacering, vad Findus själv tyckte om att mamma gjorde om honom till en andraplacering det vet jag inte....men det blev inte fler utställningar, jag blev så nervös!

Hösten 1999 flyttade vi allihopa hela familjen till Torup. Findus och Sotis och Fiffi fick en lucka och kunde gå ut och in i princip som dom ville. Findus har alltid varit katten som gick ut en kvart, kom in och sa hej, gick ut en halvtimma, kom in och kollade läget. Han har aldrig nånsin varit iväg i timmavis även om det ibland har känts som om han varit iväg alldeles för länge...

I Torup hade vi en damm...där i den dammen bodde där en snok och det var ingen liten snok, den var nog ungefär en meter lång knappt och ett par centimeter i diameter. Den var en skön syn där den simmade i dammen på sommaren. Findus han satt alltid vid dammen, han kunde sitta där länge länge och följa snoken med blicken...och jag skrattade alltid åt honom, du tar inte den...då får du hoppa i dammen och ta honom...

Ja skrattar bäst som skrattar sist...en dag när vi hade varit i affären och kom hem så satte jag matpåsen på vår köksö och så sa jag liksom för mig själv *där ligger där en orm* och sen bokstavligen skrev jag ut *DÄR LIGGER EN ORM!* Ja man kan ju tänka sig att Findus skrattade inombords då....han höll på att ge sin matte en större hjärtinfarkt...Det jag däremot skulle velat se var när dom måste ha hållt luckan och gått in med ormen, jag hade en lucka som jag valt ut med omsorg, en med extra magnet som inte skulle stå och blåsa...den luckan måste en katt ha hållt uppe med tassen medan en annan drog in ormen...tänk vilket sjå dom hade för att få in den kollossala ormen i köket!

När Hanna föddes så var Findus reaktion något oväntad....han hade ju alltid varit jättesnäll och jag tror aldrig den katten har gjort nåt elakt varken före eller efter och jag vet inte helt hans tanke med detta nu heller. Men en dag när hon satt i fåtöljen och jag minns inte om han kom gåendes eller hur det var men han satt där en stund och sen lappade han helt sonika till Hanna rakt över ansiktet! Utan klor och utan att göra nåt sen och han har aldrig rört henne sen, dom har alltid varit jättekompisar, men just den gången så gjorde han minst sagt en markering....

När Hanna var ett år ungefär flyttade vi från Torup och ner till Halmstad, där var alla katterna innekatter och vi började få problem med två av katterna, dom höll på att ta död på varandra. Bokstavligen. Som ett sista halmstrå ringde jag upp en kattpratare...på telefon! och jag kände när jag ringde, hur i all världen kan detta funka? Jag hade tidigare läst Mia Mattssons bok om att tala med djuren och varit väldigt väldigt skeptisk...sen samtidigt så var det efter jag hade mist min morfar och ja nånstans så kände jag väl att det är värt att prova...

Så jag ringde. Och det var ju inte alls Findus det handlade om den gången. Och efter att prataren hade pratat med dom två katterna som saken gällde, och jag kan säga såhär, att om inte det funkade, då är det ingenting som funkar! Hon berättade saker om mina katter som hon omöjligt kunde veta eftersom hon inte bara satt i telefonen, hon satt i telefonen uppe i jämtland och vi hade aldrig nånsin haft kontakt tidigare....men hur som helst, hon sa där sitter en katt till, i fönstret. Men han vill inte prata med mig, han tror inte på sånt där nonsens säger han. Ja nog var det min Findus i ett nötskal....

Ytterligare nåt år senare trodde jag första gången att jag skulle mista min gosse. Han var då 6 år gammal och en av katterna förstod jag hade nån slags problem, jag fann en konstig sörja i en vattenskål och nån kissade i hundens korg....nån dag senare så började findus låta när han skulle kissa och jag kände nej! han har urinsten! Men jag hade medicin hemma, Sotis hade haft det nåt år tidigare troligen, så jag gav honom medicinen och han verkade som om det löste sig och så tänkte jag jag ringer veterinären imorrn, detta var på kvällen. På morgonen kom Hanna utrusandes ur köket och skrek mamma mamma, Findus ramlar! Ringde då till Helsingborg som sa i luren, nu är det brådis och det är väldigt brådis, men kör för guds skull inte ihjäl dig på vägen hit! Kan säga att det gick undan! Även den gången fick vi komma in genast och ja vi satt och väntade en stund...sen kom veterinären...och när vi öppnade för Findus, så gick han ur lådan och tittade sig omkring, mjauade och sa ungefär *hej, vilket kul ställe, vad gör vi här?*

Han hade fått en mineralchock...

Åren här i Tygared var jag lite nervös för hur dom skulle bli...skulle han klara att gå ut igen efter så många flyttar? Men han har faktiskt, mot alla odds, levt ett prinsliv sina sista år...han har fått vara ute och inne, han har tagit sorkar och jo det har blivit ett par snokar till, varav en på köksgolvet, levande! som jag fick med hjälp av en stekspade ta ut ur köket...var ensam hemma så vad skulle jag göra? kunde inte gärna vänta tills nån kom hem...han har tömt sorkbon på sorkbon, han har jagat fåglar, inte en kyckling har han dock tagit för mig och inte en enda kaninunge har han tittat på, han har skött sig exemplariskt när vi har varit på semester, vi har vår goa granne att tacka för att hon har medicinerat honom medan vi varit borta och sanningen ska sägas att jag har varit mer nervös för honom och hans hälsa många gånger än för nån annan....men han har levt och sommaren som gick har varit toppen, han har verkligen varit i sitt esse. Letat sorkar och legat på bordet på altanen och solat, gått med mig och kikat i trädgården, kommit på inkallning med svansen stolt i vädret och varit väldigt social, han har alltid alltid befunnit sig i händelsernas centrum, han har suttit med på köksgolvet när man har varit i köket, kommit in på toaletten på nätterna när man varit på toa, som liten la han sig alltid på golvet i badrummet på en handduk när man duschade men öppnade man duschen så satte han svansen i vädret och gick iväg. Han har alltid alltid funnits där, och man har alltid haft hans ljus och ljud omkring sig, det har liksom aldrig varit riktigt tyst....han har pussats, suttit i knät och gosat, han har tröstat när man har varit ledsen, genom svåra stunder har han fått ta mer tårar än en näsduk, har fått lyssna på oändliga monologer och han har bara funnits där, han har lyssnat och tröstat. Varenda gång i måndags kväll när jag grät kom han och strök sig som om han sa jag är ju här...

När jag fick veta att Findus hade diabetes kom det som en chock. Att Sotis inte skulle bli så gammal det visste jag inom mig men jag har alltid trott att Findus skulle bli jättegammal..när jag så fick diagnosen diabetes och ställdes inför sprutor och jättekontroll då var det som om hela världen ramlade ner på mig....men trots att vi fick förvarnat oss att det kommer att bli dyrt! jättedyrt! han var ju oförsäkrad...så fanns där liksom aldrig nåt tvivel om att vi gör iaf ett försök....vi fick dock tabletter istället för sprutor bara för att se om dom hjälpte...men redan då hade jag bestämt mig för att vi ökar inte dosen, vi stannar här och blir han sämre så får han avsluta sina dagar, han ska inte behöva genomgå livets våndor för min skull....men han blev ju oxå bättre och det var som ett mirakel när han hade nästan normala värden....

Men när jag stod och plockade fram julsakerna så sa jag ändå till Findus, han satt på köksbordet och höll mig sällskap, så sa jag att nästa jul Findus, då är du nog inte kvar hos oss. Han tittade allvarligt på mig och tycktes säga att nej det är jag nog inte...och idag när jag har plockat ner julsakerna så var det tusenfallt jobbigt, det var som att plocka ner hela eran med honom. Dom två som jag har förlorat som har betytt mest för mig har båda gått i juletid och ja det var tungt....men vi har ljusen tända för att bringa ljus i sinnet, jag har plockat fram vitt och blått för att få frid i sinnet...och tillsammans med ett rött ljus som brinner hela dagen för Findus i köket så tar vi oss vidare, timma för timma. Men det är hårt.

Vi har delat många och långa stunder och i våra hjärtan kommer min älskade lilla Findus alltid alltid att finnas kvar! Det finns inte en katt i världen som kan ersätta honom och jag kommer alltid att ha honom närmast mitt hjärta, alltid, för evigt!

Dom här dagarna har vi gråtit många och långa stunder, tårarna har varit med mig mest hela tiden och vi gör allt för att hitta lite ljus i hjärtat, Findus hade inte velat ha oss gåendes här gråtandes...sambon har fått torka både tårar och hålla om och trösta, han och Findus hade blivit ett riktigt radarpar sista tiden...man är såna här stunder glad för sin familj, glad för sina vänner och bloggen här är ett sätt för mig att tömma ur alla känslor och all sorg...jag är så glad om ni ens orkar läsa hälften....Till er alla från oss, ett varmt tack för ert stöd i vår stora sorg!

7 kommentarer:

  1. Det låter som ett underbart kattliv och som en underbar vän <3

    SvaraRadera
  2. Tårarna rinner och jag ryser i hela kroppen när jag läser om Findus. Det är så vackert skrivet om en underbar vän. Kram

    SvaraRadera
  3. Tack för titten och att du tog dig tid att kommentera, alltid kul med nya människor och respons...:)
    Det där med andra sidan är ju väldigt spännande, själv har jag aldrig sökt det öppet utan tror snarare på att om det finns någon på andra sidan som vill/behöver komma i kontakt med en så finner de på sätt att göra det.
    Förstår din stora sorg just nu och sänder dig all värme och kärlek, klen tröst dock...
    När min älskade blandrastik Fiffi gick bort för ca sju år sedan, så var jag totalt bruten av sorg och bad en natt om hjälp och under natten kom hon till mig och efter den natten lindrades min smärta avsevärt och hon fanns vid min sida ett bra tag efter det, Jag kan fortfarande känna av henne när jag tänker intensivt på henne. Jag tror helt enkelt att de människor och djur vi stått väldigt nära, den kontakten upphör inte efter den fysiska döden. Det är en kontakt som aldrig upphör, det handlar bara om att vara öppen för att kontakt kan komma när man minst anar det.
    Kärlek och ljus/Kram!

    SvaraRadera
  4. Men du har fina minnen av honom!
    DET kan aldrig tas ifrån dej!
    Kram

    SvaraRadera
  5. Vilken underbart bedårande bild på Findus. Kan fortfarande inte läsa om Findus än. Det gör alldeles för ont...

    Jag vet inte om du menar reinkarnation... angående ljusets färger så kan du läsa:
    http://hem.passagen.se/regnbagslandet/magi.htmlite om det här...

    Spännande med den nya planen,Sickan...

    Kram Lilitha

    SvaraRadera