Mellan dröm och verklighet....

jag går en stilla promenad med hundarna genom skogen....förundras över all snö, gläds med solen men tårarna rinner sakta längs med kinderna över sorgen av en saknad vän...

En vän som i sina barnsben älskade att springa med mig på promenader...han sprang och hoppade, fick stolleryck och kastade sig ner i sorkhålen och dansade rundor...

Hundarna springer framför mig och leker. Hoppar och stojar. Plötsligt stannar dom upp, snön faller från ett träd. Det är helt vindstilla ute, solen strilar mellan träden. Dom lyfter sina huvuden, där uppe på backen ser dom nåt. Jag tittar upp på kullen och ser det dom ser. Min glada katt hoppar och skuttar, glad över att ha fått tillbaka benens och kraftens vigör. Hoppar och busar i snön, titta morsan, snön är inte kall längre! Hundarna tittar förvånat och sen fortsätter dom springa längs vägen.

Jag stannar upp. Efter nån sekund är katten borta igen. Fortsätter gå, stannar upp och vänder mig om. I den gnistrande solen framträder ett kattansikte...stort som tallarna i skogen. Det framträder...och försvinner igen...jag är här hos dig tycks det säga....i samma stund som det försvinner lyfter en jättestor rovfågel med en vingbredd på långt över en meter...den lyfter sina vingar, flyger sakta över skogen, över där jag står, vänder och kommer tillbaka, flyger som en liten halvcirkel och ger sig sen av igen....

Jag och hundarna fortsätter vår vandring genom skogen. Tårarna faller. Även att budskapet är att jag inte ska vara ledsen, att jag ska vara medveten om närvaron så rinner tårarna i strila strömmar, saknaden blir enorm...

Det är då jag lyfter blicken och ser honom. Morfar kommer emot mig på vägen. En allvarlig blick och jag känner hans närvaro. Säger högt och där kommer morfar ja...och sen brister det. All saknad och all smärta bara väller ut. Då kommer det en människa jag inte har sett på många år. Det är mormor. Hon har den där typiska blicken hon hade när jag som barn mådde dåligt och var ledsen över nåt....hon ser förrästen ut som hon gjorde då oxå...inga stora rynkor, inget avmagrat ansikte. Bara mormor som tröstar. Jag står där på vägen, tårarna väller ut och jag inser där och då hur ont jag har i själen eftersom dom båda har kommit för att hjälpa mig och stötta mig.

Det tar en stund, sen känns det bättre. Jag inser att nej jag är inte ensam, dom finns ju här. Bara i en annan dimension. Jag vänder om och går hemåt igen, bort ifrån den delen av skogen där skuggan ligger, där solen inte når fram. När vi kommer till en krök sätter Mint av i full kareta. Findus är framför henne, han springer fort med svansen i vädret. Ropar på Mint och hon kommer tillbaka, ivrig att vända igen, mamma han är här i skogen!

Jag går sakta hemåt igen, det känns lite lättare nu. Dom är här, behöver jag dom så finns dom här. Allihopa. Smärtan är tung men den blir plötsligt ändå lättare att bära. Dom viker inte av, dom är här. Dom jag har älskat i hela mitt liv nästan. Jag hör deras steg en stund bakom mig, när jag vänder mig om tystnar dom, snön faller åter från träden och sen är allt som hörs bara solen som skiner mellan träden...

Väl hemma skiner solen. Det känns som om dom tunga snödimmorna inte är så tunga längre. Över ängen får jag syn på den stora rovfågeln. Jag ser hur den flyger framför mig, ut över ängen, den vänder, kommer tillbaka. För en sekund får jag en fasansfull känsla, tänk om den äter upp mina höns???? Slänger en blick på hönsen och när jag vänder mig om igen, så är fågeln borta....

Jag går in och huset som tidigare kändes väldigt tomt är fortfarande tomt, men närvaron finns där.....