En falnande stjärna....

För ganska exakt ett år sen när jag gjorde årskrönikan så satt jag och var jättelycklig över att min älskade katt fanns kvar i livet, min lille Findus....Findus började sina dagar på katthemmet i Slöinge, innan dess hade han blivit utslängd, och funnen på en gräsmatta nere i Skummeslövsstrand. Han var då fem veckor gammal.

På katthemmet i Slöinge fann jag honom, en dag mitt på sommaren 1998 när jag hade mist en kattunge medan vi var på semester, och Findus han tog ett jättekliv rakt in i mitt hjärta. Med sitt inte helt mjauande utan mer väsande pratande har han pratat sig igenom snart 13 år. Han har varit försvunnen för att komma hem nerkletad med något och dessutom hatade han andra människor efter det, han har slagits med en mink och kom undan med blotta förskräckelsen och en fruktansvärd massa bitsår, han har hävdat revir mot Figaro här i tre år snart och han har överlevt mot alla odds sin diabetes i snart två år....Han har fångat möss som ingen annan, kommit hem med ormar och slängt på golvet, han har fångat en ungefär 70 cm lång snok och dragit in och lagt den på golvet till sin matte, den gången höll matte på att få hjärtinfarkt....han har legat i sängen och sovit, han har sprungit runt benen på en och velat ha mat så man nästan blir tokig, men framförallt har han varit en vän och en kompanjon, en kelgris och goskatt i nästan en tredjedel av mitt liv...

Men dom senaste veckorna har jag insett att något är på tok. Vattendrickandet har ökat igen och kissmängderna...han vill inte gå ut och han ligger mestadels och sover...han har sina pigga stunder men något är helt klart fel....jag hade kunnat åka ner till Helsingborg och gå igenom hela katten igen för att troligen få reda på att hans njurar som brukar ta stryk av medicinen han äter är på väg att falna men jag har tagit det enväldiga beslutet att låta honom avsluta sina dagar medan han fortfarande inte mår jättedåligt. Jag vill inte att han en dag ska få så ont i sina njurar att han ligger i plågor...

I snart 13 år har jag levt sida vid sida med katten, när Mattias kom till mig en dag när vi precis hade träffats och sa att jag tål nog inte katterna för jag är så tät i luftrören när jag sover över hos dig, då tittade jag på Findus och så sa jag till Findus att ja är det på det viset, då får den karln gå! Nu löste det sig iaf och Findus och Mattias har blivit ett radarpar....

Nu är det alltså snart dags, idag tog jag luren och ringde det där tunga tunga telefonsamtalet som är så jobbigt och om en knapp vecka tar vi den sista färden ner till Helsingborg. Gudarna ska veta att jag gråter nu och jag kommer att gråta sönder mina tårkanaler när han lämnar jordelivet. Han hade en tid för provtagning nästa tisdag och det besöket bokade jag om till att bli den sista färden....kanske undrar ni varför man inte gör det bums när man väl har bestämt sig, men Hanna vill följa med och det känns tryggt att ta den sista resan tillsammans med veterinären som har följt Findus dom sista åren, underbara Majbritt E Larsen i Helsingborg. Saknaden efter den katten kommer att vara enorm men jag känner ändå att jag tar helt rätt beslut, det är tungt, det är hårt men det är rätt.

En stjärna falnar på jorden, en klar och lysande stjärna tänds snart på himmelen....

Med förhoppning om att ni alla får ett riktigt härligt nyår!