måndag 29 mars 2010

När man nästan är på gränsen att ge upp....

ibland är livet tungt. Tungt så det känns som att man har lust att knäppa med fingrarna och bara gå någonannanstans. Vakna upp och känna detta var bara en enda hemsk dröm. Jag hörde en gång någon säga att gud ger oss inte mer hemskheter i livet än vad vi orkar med men ibland känner jag att han måtte tro att jag har ett enoooormt stort tålamod och väldigt mycket ork....

Förra veckan fick min lilla Alva två lamm, en överlevde, en var dödfödd och Alva nästintill döende själv. Vi fick med gemensamma krafter fart på henne igen och lagom när man kände att man var på fast mark så fick Hannas egen lilla tacka Matilda lamm. Två fina lamm vid första anblicken och hon hade torkat och grejat med dom, hur fina som helst var dom och hon var en helt underbar liten mamma åt dom....men tydligen iår ska nånting gå snett precis hela tiden...det ena lammet dog efter bara några timmar, trots att jag matade henne och så dog hon när hon var 5-6 timmar gammal. Bagglammet matade jag, han sprang efter mamma som inte tycktes förstå att hon var hans matvagn men när jag höll henne lät hon honom dia. Kände jag matar och hoppas att detta släpper. Men i morse trots att jag matade honom jättesent igårkväll, så var han död. Jag tog den lilla livlösa kroppen och gick ut och la honom utanför stallet, benen ville liksom inte bära mig upp för backen och jag bara satte mig på en sten och bara grät. Jag kände att nu får det vara nog, nu orkar jag inte fler döda lamm....ungtackorna verkar inte helt redo att få lamm redan, dom har fått två båda två och två små lamm och det verkar inte helt vara deras grej. Idag kände jag verkligen att nu är jag färdig att bara ge upp. Sälja av allihopa och bara ägna mig åt mina papper....

Sen ser man hönsen som sprätter i gräset, dom andra lammen som faktiskt lever, är stora och fina och har hälsan som leker och busar och flisa som går med sin stora mage och ska ha kalv vilken dag som helst nu...vilken timma som helst förrästen. Visst är livet med djuren underbart när det väl funkar????

Många funderingar har sprungit genom huvudet på mig...som Anders skrev till mig idag det kan bara bli bättre nästa gång....Anders som får stå ut med dumma frågor, hysteriska samtal när nåt har gått fel och som bara lyssnar och svarar...det är guld att ha en sån människa att rådfråga....

Men just nu känner jag att jag tar en paus från lamningarna. Vi har en ungtacka kvar som ska lamma och gud vet hur jag hade mått om jag hade haft 300 tackor med lika många döda lamm...då hade jag nog dragit nåt gammalt över mig...har man få tackor så får man ju en personlig känsla för vart och ett av dom, troligen därför man mår som man gör...djuren blir en del av ens hjärta.

Nu har jag iaf bestämt mig för att vi hoppar över betäckningen till hösten. Vi tar det piano och låter tackorna vi har nu bli två innan vi betäcker dom...ska behålla ett par av tacklammen och slakta ut dom tackor där jag känner att det är mer än slump och ungdom som gjort att det gått snett.....det skriker i hjärtat men det är det enda rätta att göra, man kan inte avla vidare på nåt som inte fungerar i grunden...

Ja den här bloggen idag blev inte särskilt positiv alls...nu ser vi fram emot våren och fint väder, sol och grönbete, hundträning och långa grillkvälllar!!!!!!

Imorrn, ja då fyller världens absolut goaste unge på alla plan 9 år!!!!!

4 kommentarer:

  1. Åh Ulrika, jag vet så väl hur det känns! Jag lider med er!!! Ibland undrar man verkligen varför man har djur, de blir bara sjuka eller dör hela tiden. Det är ju tyvärr ngt man m¨åste lära sig leva med, men det är jättesvårt. Jag har också gråtit över mina djur många gånger. Men de ger mycket glädje också, emellan omgångarna med tårar.

    kramar!

    SvaraRadera
  2. Det är verkligen en klen tröst men jag tror och lever efter just den principen "Gud ger oss inte mer än vi klarar av"

    Jag har ju ingen erfarenhet av vare sig tackor eller lamm men känslan av att inte orka mer har jag erfarenhet av och det är TUNGT ibland. Men som du säger snart är våren i full blom och livet känns lättare.

    Det är sannerligen inte kul att ha djur jämnt, lider med er!

    Hoppas att det går bar med sista lammningen och att du får en fina dag!

    SvaraRadera
  3. Jag tycker att det trots allt låter ganska sunt. Och starkt!

    SvaraRadera
  4. [Svar på en kommentar som lämnades i min blogg]

    Vi hade grisar när jag var yngre. Första året blev de som en del av familjen. Kelgrisar helt enkelt. Allt var frid och fröjd fram till hösten och slakten. Efter det ville jag aldrig bli kompis med grisarna längre. Det var hemskt första året när man satt och tuggade på köttfärsen som man visste var "kompisarna" eftersom den så uppenbart smakade annorlunda än den i affären. (Att man senare tyckte att färsen i affären smakade skit är en annan sak)

    Fast det är ju en del av livet det också. Och även om det känns tungt när något faktiskt dör framför ögonen på en, är det bättre att du har några få friska lamm än flera som inte är helt krya. Vänd på det. Tänk på alla fina lamm du hjälp!

    SvaraRadera