Ibland undrar man ju om meningen med saker. Vi hade en sån jättehärlig helg och jag kände nu ska jag bara gå ut och laga klart middagen sen ska jag slänga mig i soffan med en bok. Ödet ville dock inte på det viset alls, när jag gick ut i köket så tänkte jag vad i hela världen är det som sitter på gräsmattan? Gick tillbaka två steg och får syn på en jättestor duvhökshona som satt på gräsmattan och smaskade på en av mina hönor!
Utan skor och utan jacka fullständigt slängde jag mig ut genom ytterdörren och då flög hon ju och jag såg rätt snabbt att det var en av blommehönorna som låg där. Min enda tanke var inte Hannas höna! och först såg det inte ut som hannas höna utan mer som den beige hönan vi har men sen när vi gick och skulle leta efter dom andra och se om det var nån mer som var skadad så hittade vi den andra lilla beige hönan...av ALLA våra hönor så var hon tvungen att ta Hannas tama lilla höna! Hanna hade ju hört mammas illvrål när jag kastade mig ut genom dörren så hon kom ju farande ut...
Ja synen som möter en 8-åring är ju inte vacker...en älskad höna som ligger på gräsmattan med bröstkorgen upphackad och fullt med fjädrar överallt som Hanna febrilt ville samla ihop...På det blev det en liten begravning av lilla Britta som hönan hette, en liten sten och en väldigt väldigt ledsen Hanna. Det blir sån hopplöshet så det går inte helt att beskriva när man dessutom inser att hur gör vi med hönsen nu? Duvhökshonan lär ju komma tillbaka....så just nu är dom inomhus i sitt nya lilla hus och verkar iofs inte må speciellt dåligt av det, men jag vill ju gärna ha mina höns utomhus men frågan är om man vågar ha dom frigående igen eller om det får bli hönsgård nu iaf. Jag var ute med dom en timma igår eftermiddag medan jag matade kossor och får och satte lite blommor, efter en timma gick dom själva in allihopa.
Ovanpå det så när jag fick höra om vännernas förlovning och hur glada alla var runtomkring så kände jag ett sting i hjärtat. Jag blev ju självklart jätteglad för deras skull men jag önskar det vore så här oxå. Ett glatt sorgelöst leende där alla blir jätteglada för dom lyckligas skull och kan glädjas med dom. Istället dras man med folk som ständigt har en åsikt och som ständigt måste hacka på saker, som inte kan vara glada och som hela tiden helst av allt skulle förstöra allting. Jag blir så TRÖTT på dessa människor! jag tror inte ens dom förstår själva hur mycket dom förstör och hur dåligt man mår av det, och jag känner att det emellanåt äter upp mig inifrån. Det är så trist.
Nähä, nog med gnäll härifrån nu, men en blogg är väl nåt där man skriver om både dur och moll?
Usch, jag är så innerligt trött på den där duvhöken. Den har härjat här också, tre av fyra hönsa-grannar har blivit drabbade, däribland jag själv. Och min goa Krita-Maja var det som den tog. Man blir ledsen.
SvaraRaderaNu har jag nätat taket till hönsgården, så får de vara där ett tag tills duvhöken flyttat. Men det är tråkigt att inte kunna ha dem frigående.
Tråkigt att det blev en av favorithönorna hos er som den tog. Märligt att det aldrig är en ungtupp som ryker.
(Och i sin egen blogg får man skriva om vad som helst tycker jag, även gnälla så mycket man orkar ;o)
Håller med Koola Viola, man får faktiskt gnälla så mycket man vill! Det är din rättighet och jag tror faktiskt att det hjälper också.
SvaraRaderaSå eländes hemskt för din dotter, stackarn, när hon springer och plockar fjädrarna. Lider med henne och dig.
Och vad jobbigt när människor omkring dig inte kan vara glad för din skull, har mött många sådana i mina dar och de stjäl all ens energi. Hoppas att du hittar kraft någonstans och kan skaka av dig det olustiga.